BETH ORTON
Central Reservation
Heavenly/BMG
Det tog bara en timme för snön att smälta utanför mitt sovrumsfönster. När sista sången på Beth Ortons »Central Reservation« ebbat ut och det blev tyst igen tittade jag ut och plötsligt var det sista veckan i maj, någon åt frukost nere på bakgården och grannarna hade öppnat fönstrena på vid gavel.
Sist jag tittade ut var det november, svinkallt och becksvart.
Men det var innan jag spelade »Central Reservation«.
Det känns som om jag har följt tillkomsten av Beth Ortons två album på väldigt nära håll. Sångerna på debutalbumet »Trailer Park« spelade hon akustiskt vecka efter vecka, varje onsdagskväll på en liten pub i Londons West End, när jag bodde i den där stan. Innan jag reste hem till Stockholm igen kunde jag dem utantill allihop.
När hon till slut släppte »Trailer Park« trodde jag att jag hade tröttnat på låtarna. Det hade jag inte.
Hon skriver ju inte de enklaste poptrudelutter, utan lindar sin röst kring små, små melodier som till en början knappt är hörbara. Sakta utkristalliseras alltid en melodi som i någon annans händer skulle vara rena Brill Building-pastischen. Men det är värt att fortsätta lyssna tills man förstår att det knappast var en tillfällighet att hon sjöng The Ronettes »I Wish I Never Saw the Sunshine« på »Trailer Park«.
Beth Orton låter ibland som en arvtagerska till brittiska folkrocksångerskor som Linda Thompson och Sandy Denny, men trots att det första Beth sjöng i en skivstudio var John Martyns »Don’t Wanna Know About Evil« (för ett projekt producerat av hennes dåvarande pojkvän William Orbit) från just den brittiska folkrockens storhetstid i början av sjuttiotalet, så är det Beths uppenbara kärlek till klubbkultur och modern electro som skiljer henne från de flesta av vår tids singer-songwriters.
Men det finns en viktig skillnad mellan Beth för tre år sedan och Beth i dag. Hennes sånger och hennes texter har blivit så mycket bättre och hon har ett större och ledigare band.
I stället för att förlita sig till Andrew Weatheralls elektronik som präglade en stor del av debuten hörs det att bandet — i stort sett samma sjumannaband hon turnerat med i nästan två år — verkligen blivit ett band med stort B.
Och likt Ronnie Lanes Slim Chance eller Dylans Rolling Thunder har bandet växt efter hand, några har tillkommit under resan, andra har försvunnit. Beth tycker ju trots allt om att spela barfota, om ni förstår vad jag menar.
Så grooven som gjorde debuten mer lättillgänglig för de som tidigare bara hört Beth sjunga med The Chemical Brothers har nu utvecklats till en mer organisk groove, som inte är ett dugg mindre funky för det. Snarare tvärtom.
Publiken har betett sig exakt likadant varje gång jag sett henne på scen — till en början avvaktande, med armarna i kors — men bara tills hennes melodier krupit in under huden. För varje sång hon spelar blir det lite tystare. Under de sista sångerna är det knäpptyst, för ingen vill missa en sekund.
Det har inte varit någon skillnad om det handlat om sextiofem personer på en liten pub, tvåtusen personer på en nattklubb i New York eller en jättefestival någonstans i Europa.
Utan att göra någon stor affär av det så har hon bjudit in några av sina mer kända vänner och kollegor till inspelningen av »Central Reservation«. På inledande »Stolen Car« — nej, det är inte Springsteen-låten — spelar Ben Harper gitarr, i den ljuvliga balladen »Sweetest Decline« ger Dr Johns pianospel låten den melankoliskt jazziga inramning som präglade barballaderna på hans egna »In a Sentimental Mood«.
Gästerna förblir hela tiden bara gäster hemma hos Beth, de tar aldrig över, de tar av sig skorna och tassar bara tyst i bakgrunden för att inte förstöra stämningen.
För det är faktiskt lite magi i luften.
För bara ett år sedan gjorde Beth två sånger tillsammans med folksoullegenden Terry Callier — Calliers egna »Lean on Me« och Fred Neils »Dolphins« — på Beths EP »Best Bit«. På »Central Reservation« svävar hans sublima stämma bakom Beths i »Pass in Time«.
Hennes lilla skivbolag, Heavenly, har ofta graverat mottot »believe in magic« på sina skivor och här har de äntligen skapat den magin. »Feel to Believe« är den sång Heavenly alltid drömt om att en dag ge ut på skiva med en liten pippifågel på etiketten.
Det är just det naturliga mötet mellan gammalt och nytt, en sång som fångar den naivitet som fanns när popmusik var något alldeles nytt, men som ändå inte glömmer vad som hänt därefter, eller vad som händer nu.
»Feel to Believe« är vit soulmusik, det är svart folkmusik, det är svindlande vackert och än vackrare blir det för varje gång jag spolar tillbaka bandet och lyssnar på den rent laura nyroska euforin. Det är en i grunden sorglig sång om tro, hopp och kärlek, och om att alltid välja himlen framför helvetet, framförd av en röst vars värme går rakt igenom högtalarna och ut genom fönstret.
Det verkar som om våren kommer tidigt i år.
Andres Lokko
Filed under: Album vol 2 #7, Andres Lokko, Betyg 08, Andres Lokko, Beth Orton
Tidskriften POP revisited 