Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Diane Warren

Diane Warren håller lågan från Brill Building brinnande. Bättre än någon annan. Kjell Häglund älskar henne men han vet inte hur han ska säga det.

Diane WarrenVAD TYCKER NI om den här låtidén:

I första versen hittar sångaren ett papper som visar sig vara ett halvskrivet brev från flickvännen. I de skälvande sekunderna innan han börjar läsa hör vi hans oro. De har inte varit tillsammans så länge och har inte riktigt våga säga de där älskande orden ännu, han är rädd att hon försöker göra slut.

Men så läser han brevet, och sjunger ut sin lättnad i en romantisk refräng: »You say you love me but you don’t know how to say it…«

I nästa vers är sångaren överlycklig, tårarna strömmar, och i en ytterligare stegrad refräng upprepar han: »You say you love me but you don’t know how to say it…«

Sedan kommer chocken i sista versen. Sångarens blick fastnar på ett namn han inte känner igen. Brevet är inte till honom. Och i sista refrängen kastas känslorna mot varandra; det är samma romantiska harmonier men en nyansskillnad i texten som är dramatisk:

»You say you love him but you don’t know how to say it…«

Bra va?

Ja, beröm inte mig, beröm Diane Warren. Det är hennes låt. »Your Letter« ligger allra sist på 112:s urstarka nya album »Room 112«, och när jag hörde den var jag fastnaglad från de första orden (»I saw a letter lying on the floor…«) till de sista, fyra minuter senare: »Your letter… I saw it.«

Jag grät, på riktigt. Först lite lycklig fukt över ögat i första refrängen. Sedan, efter att ha stelnat av förvåning i tredje versen när sångaren hittat det där främmande namnet, och när slutrefrängens smärta slår mot mig, kommer gråten i rännilar längs nerverna och infekterar hela huvudet, jag får till och med ont i bröstet.

Det är förstås då jag känner att jag måste skriva ner allt det här. Jag måste skriva ett tack till Diane Warren. I skrivande stund har det gått ungefär 20 minuter sedan Kris Kellows bittermjuka produktion klingade ut efter min första lyssning och jag är fortfarande upphetsad över det faktum att en riktigt bra poplåt alltjämt kan få mig ur fattningen.

Ändå var det inte långt ifrån att jag missade »Your Letter«. Precis som alla andra R&B-album numera så är »Room 112« över 70 minuter och närmare 20 spår lång. Som alla andra recensenter tenderar jag att lyssna mer noga på inledningen av plattan, och förutsätta att det mest är någon sorts remixade »bonus tracks« mot slutet.

Men allt oftare det sista året har jag upptäckt »gömda« pärlor långt bak på skivor med väldigt lång speltid. Och sakta har jag lärt mig att lyssna på hela album igen. Jag har gjort det väl enkelt för mig tidigare, när jag kritiserat alltför långa speltider och klagat på att den traditionella estetiken kring ett LP-album med 40 minuters speltid inte bara gått förlorad, utan inte heller ersatts av något nytt, likvärdigt konstnärligt koncept för hur man bygger CD-album.

Jag har, så sent som i förra numret av POP, hävdat att trenden med en massa »intron« och »interludes« på hip hop- och R&B-album är av ondo. Och visst, ett dåligt tvåminuters rapalbumintro med polissirener, grannar som bråkar och några gängmedlemmar som snackar ohörbar skit är det bästa sättet att få mig på dåligt humör innan de »riktiga« låtarna kommer.

Men mitt problem kan lika gärna vara att jag blir på dåligt humör redan innan introt börjar, bara för att jag just läst på låtlistan att det ska komma ett »intro«. Jag går alltså in i upplevelsen av ett nytt album med öronen delvis igenslammade av fördomar — och med pekfingret på fjärrkontrollen för att snabbspola vartenda intro och interlude utan att lyssna.

Efter att ha hört en rad bra R&B-album i år, där lekfulla intron och mellanspel bidragit till en större helhetskänsla och haft värden i sig själva, kan jag inte låta bli att undra hur många plattor jag missuppfattat de senaste åren.

Samtidigt styrs ett hip hop- eller R&B-albums sammansättning hårt av marknadskrafter. Om Sean »Puffy« Combs producerat fem spår på ett album så kräver han garanterat att dessa fem ska ligga på den första halvan av plattan. Detsamma gäller andra stora namn, från oldboys som David Foster till yngre gurus som Jermaine Dupri. Gillar artisten att producera några låtar själv — som Daron Jones i 112 — brukar dessa låtar ligga spridda runt mitten på albumet.

Så vad återstår mot slutet? Jo, inte sällan de allra bästa spåren. För här placeras chanstagningarna, de unga producenterna som ännu inte skaffat sig ett namn men är oerhört hungriga. Jermaine Dupri och Timbaland Mosley, som nu återfinns i början av albumen de medverkar på, började sina banor bland slutspåren. Och i dag kan man hitta superspännande producenter som Arnold »Graffiti« Hennings representerad med spår 16 och 17 på 112:s nya.

När Svenska Dagbladet/City ger »Room 112« en mycket ljum recension, och skriver att plattan är för snäll och enahanda, så står det ganska klart att recensenten lyssnat ordentligt i kanske 20 minuter och sedan börjat bläddra i tidningar och kolla e-posten under återstoden av speltiden. Han kan omöjligt ha hört Hennings cutting-edge-produktion i den skimrande sexiga »Someone to Hold«, eller hans helt nyskapande R&B med indiska och kinesiska klanger i »All My Love«.

Och så efter Hennings låtar, allra sist på »Room 112«, ligger alltså Diane Warrens »Your Letter«. Precis som andra gripande Warrensånger ligger som knäckande slutspår både på Faith Evans och Totals senaste.

Detta är knappast för att man velat gömma undan dem; sannolikt de mest eftertraktade och därmed dyraste av alla låtar på dessa skivor. Snarare för att dessa låtar kräver tystnad och slut efter sig. 112 måste ha insett att ingen låt i världen kan komma direkt efter »Your Letter«.

Det mest intressanta med »Your Letter« och Totals »I Don’t Wanna Smile« är att Warren själv står som executive producer, och att hon i båda fallen låtit en viss Kris Kellows ge dem en varm och djupt soul-moogig produktion. De låter verkligen fantastiskt, och får mig att förstå vilken hjältinna Warren är; att hon är den moderna låtskrivare som bättre än någon annan håller lågan från låtskrivarverkstaden Brill Building brinnande.

Jag har alltid varit intresserad av Diane Warren, men knappast så att jag letat efter hennes låtar på konvoluten. Tvärtom har jag ofta irriterat mig på hennes medverkan. Inte för att hennes namn symboliserat att artisten är en »produkt« som inte skriver sitt eget material utan har personal som shoppar efter låtar från konservativa musikförlag som Diane Warrens (det är annars den vanligaste invändningen popfans har mot henne). Nej, snarare därför att hennes begåvning, och känsligheten i hennes sånger, oftast blir så misshandlad. Antingen är det Aerosmith eller Hanson som får hennes världshits, eller så är det skivbolagsbossar som sätter fel producenter på låtarna. Som på Whitney Houstons nya »My Love Is Your Love«, ett i långa stycken riktigt stort album med alla förutsättningar att ta tillvara på Diane Warrens låtar — det finns hela tre stycken på skivan. Men typiskt nog låter man slentrianmässigt Babyface och David Foster ta hand om just dessa låtar, i stället för Wyclef Jean eller »The Boy Is Mine«-geniet Rodney Jenkins, som svarar för de mest spännande produktionerna på plattan.

Många exekutiva producenter gillar att sätta just margarinmonstret David Foster på Diane Warren, ofta med ett förfärligt resultat — »I Learned From the Best« har egentligen en urfin Bacharachkvalitet och Whitney sjunger den med suveränitet, men Foster har petat in en usel bluesgitarr och sina vanliga powerballad-trummor så det lika gärna skulle kunna vara Phil Collins 1986 med Gary Moore som gäststjärna.

Tyvärr är det sådant som gör att så många av oss ser snett på Diane Warren.

Men en dag hittar hon kanske en hopknycklad tidningsartikel på golvet där hon känner igen sina låttitlar. Allt är på svenska, och luttrad antar Diane att det är ännu en sågning. Men så läser hon de sista orden i artikeln. De är på engelska och sjunger ut ett refrängbudskap så gott de kan genom trycksvärtan (och tycker ni detta blir patetiskt så kan jag bara beklaga att jag inte är lika skicklig på sånt här som Diane Warren):

»I say I love you but I don’t know how to say it…«


DIANE WARREN är aktuell som låtskriverska till 112:s album »Room 112«, Totals »Kima, Keisha & Pam«, Faith Evans »Keep the Faith« och Whitney Houstons »My Love Is Your Love«.


Kjell Häglund

Postat i:Kjell Häglund, POP vol 2 #7, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: