Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7:2] Album: ANOTHER LEVEL – Another Level

ANOTHER LEVEL

Another Level

Northwestside/BMG

Den första fördomen har jag inga problem med. Jag gillar »pojkgrupper«; detta utskällda men i grunden klassiska popbegrepp som föddes med Frankie Lymon & The Teenagers 30 år före New Kids On The Block, 35 år före Take That och 40 år före Backstreet Boys. En grupp som The Temptations var inte mindre »pojkgrupp« på sextiotalet än Five är i dag.

Den andra fördomen har jag däremot problem med, på ett sätt som förvånar mig. Jag gillar en hel massa popsinglar med engelska pojkgrupper, men när det gäller Another Level måste jag brottas med det faktum att de är britter — trots att de är bättre än alla sina kollegor. Till skillnad från dessa vill de nämligen lira i den amerikanska ligan, med Jodeci, Intro och 112 (i en intervju har de till och med sagt att de vill vara »ett brittiskt Blackstreet«) och då blir de så mycket svårare att tro på.

Engelsk »popsoul« kan vara jättetrevlig, men engelsk »soul« funkar sällan. Antingen blir den för lättvispad och orotad eller för baktung av coola pretentioner.

Alltihop kompliceras ytterligare av att Another Level verkligen låter brittiska, de sjunger som ett gäng unga George Michael, samtidigt som det låter allra bäst om grejerna de gjort med amerikanska hitproducenter. Inte bara Fitzgerald Scotts giganthit »Freak Me«, utan också bidragen från Gordon Chambers och Andrea Martin (dessa tre amerikaner har tidigare producerat spår för bland andra Mary J Blige, Brandy, Keith Sweat och En Vogue).

Men detta beror helt enkelt på att amerikanerna inte eftersträvar att »skapa soul«, utan enbart är ute efter att få Another Level att låta lyxigt, snyggt, svängigt och hittigt. Resultatet är perfekt popmusik.

De engelska producenterna konstruerar däremot för mycket »cred«: D-Influence breder på sina vanliga tjocka lager av Bristolstråkar; Jan Kincaid gör sin typiska Londonmix av Kenny Dope och Louis Vega.

Men det är bara några få spår som stör.

På det hela taget är »Another Level« den bästa debuten med en »pojkgrupp« jag hört ända sedan genren redefinierades för tio år sedan. Att de skulle vara ett nytt Temptations vore fånigt att påstå, och gruppens verkliga supertalang Wayne Williams känns väl inte direkt som en ny Frankie Lymon heller, men Another Level är definitivt dagens Wham!. Och jag lyssnar mycket hellre på dem än på den alltid lätt snedträffande George Michael.

Kjell Häglund

Postat i:Album vol 2 #7, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: