Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: JONATHAN RICHMAN – Jonathan Richman

JONATHAN RICHMAN

Jonathan Richman

Vapor/Warner

Om två år gamla »Surrender to Jonathan« var en rätt traditionell Richman-platta är det här… också en rätt traditionell Richman-platta. Vid närmare eftertanke är det svårt att nämna ett album av denne särling, utom möjligen spanskspråkiga »¡Jonathan, te vas a emocionar!«, som inte är en rätt traditionell Richman-platta.

Gradskillnaderna är hårfina, vilket jag eftertryckligen erfor när jag lyssnade igenom mannens hela produktion inför den stora Richman-diskografin i POP #24.

För några sidor sedan skrev jag om Chris Isaak att hans skivor är som välkomna brev från en vän, och det gäller i högsta grad Richmans verk också. Vissa artister vill man ha som de är och veta att det kommer mera av samma sak nästa gång.

Men om man vänder sig till Isaak i sina blåaste stunder är Richmans musik mer som en varm filt att ta till när informationsstressen har bedövat sinnena och allt därute känns kallt och korkat.

Då, precis när man börjat tycka att systrarna Graaf håller på med något viktigt, kommer Richman med en välbehövlig påminnelse om hur allt borde vara.

Just på den här skivan blir han i det avseendet extra tydlig, då han plockat fram gamla mästerverket »Affection« (från 1979 års »Back in Your Life«).

Det blåser snålt och Richman predikar desperat om vikten av kärlek, närhet och tillit. Och varför skriva en ny låt i ämnet när man redan har »Affection« som säger allt.

Originalversionen är visserligen ännu bättre, men det spelar mindre roll. Richman brukar återanvända sina pärlor när han tycker att de fyller en funktion, och »Affection« sitter faktiskt som en smäck här, efter öppningsspåret »I’m So Confused«.

För om man nu ska försöka hitta karakteristiska drag för den här plattan är det nog att tonen drar åt det mörka och lite frustrerade och att de utpräglade »lattjolåtarna« långtifrån dominerar.

»19 in Naples« är visserligen ett skojigt semesterminne av lika delar rockabillysväng och spagettivästern, men i övrigt är det allt som oftast den gäckande kärleken som står i fokus.

Över sina välbekanta, spartanskt akustiska och hejdlöst romantiska melodier avhandlar »Jolo« både tvivel och sprudlande lycka. »Hello From Cupid« och »If She Don’t Love Me« är uppriktiga på det där unikt richmanska sättet, men mest träffsäker är han i smått genialiskt betitlade »True Love Is Not Nice«.

Visst har Richman gjort ännu bättre plattor och förmodligen kommer somliga som vanligt att skriva att han är omodern och konservativ och en »rolig« artist.

Hur man nu kan göra det efter att ha hört en låt som »Affection«. Frågar ni mig känns Jonathan Richman mer angelägen än någonsin just nu.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 07, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: