Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: THE TONY RICH PROJECT – Birdseye

THE TONY RICH PROJECT

Birdseye

LaFace/BMG

Det är inte svårt att gilla Tony Rich. En soulman och traditionellt skolad singer/songwriter på samma gång, driven gitarrist, producent med fingertoppskänsla för lätta och ändå urgrooviga arrangemang, och med en röst som elegant sträcker sig mellan bräcklig falsett och elastiskt djup. Debutplattan »Words« fick en del dum kritik för att vara tråkig crossover-R&B när den i själva verket var en kristallklar förbindelse mellan Bill Withers vemodiga, vänliga folksoul och Prince allra sexigaste ögonblick.

»Birdseye« är inte riktigt lika bra — melodierna är överlag plattare och där »Words« homogena produktion fick den att kännas helgjuten bidrar samma grepp här till att plattan helt enkelt känns lite trist. Ändå kan man tillbringa 40 ganska angenäma minuter i Tony Rich sällskap — just för att hans musik lyckas vara subtil och lättillgänglig på en och samma gång.

Framför allt har han ett eget sätt att ta sig an språket, med fantasifulla metaforer och knixiga ordvändningar som man mer än gärna hänger upp sig på. I »My Stomach Hurts« jämför han känslan av en förlorad kärlek med magont och hur han drömmer om att Hon ska komma tillbaka, »dripping me into her hands, clean glands, organs of truth«; i »Birdseye« är han ena stunden självsäker loverboy — »stepped in the club alone at Atlanta Live, hat tilted to one side« — och nästa vill han inte dansa för att det är »too cool« men försäkrar sin drömkvinna, en flicka som har lika mycket klass som en bättre modetidning, att »when all the bus drivers turn cool, with no more taxis cruising through I’ll still find your love«. Näpnaste raderna hittar mani »Silly Man« där han lovar att han inte ska lämna sin flicka för att det ju var han som hittade henne: »I found you, so I’ll bake you a chocolate cake«.

Rich är dessutom den sortens sångare som uttalar orden ungefär som det passar honom, eller snarare som det passar sångens rytm — som om hans röst är ett instrument bland de andra.

I »Bed of My Heart« spårar han ur ordentligt, det åren ganska förskräcklig sak med någon sorts fejkade spanska gitarrer och vidrigt fyllovibrato på sången. A andra sidan är titelspåret med fingerknäpp, studsig bas och puttrigt elpiano det svängigaste jag hört sedan Maxwells »I Am You: You Are Me and We Are You« sent i våras. Och det räcker en bra bit.

Anna Hellsten

Postat i:Album vol 2 #6, Anna Hellsten, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: