Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: CHRIS ISAAK – Speak of the Devil

CHRIS ISAAK

Speak of the Devil

Reprise/Warner

Det brukar ibland heta att Chris Isaak spelar in samma skiva om och om igen. Och så är det ju. Isaak är ingen »albumartist« på det viset att han gör tydligt avgränsade verk, skivor med distinkt personlig färg.

Mannen avnjuts visserligen med fördel på album snarare än på singlar eller i radio, men skivorna låter ungefär likadant varje gång och det är precis så det ska vara. Isaak ansluter sig till rockens »brevtradition«, där varje platta blir till en rapport från en förtrolig vän man inte träffar så ofta.

Han skriver sporadiskt, och när han väl lyfter pennan är det som så ofta för att dela med sig av sina hjärtesorger, hitta någon som vill lyssna.

Förra albumet, »semesterskivan« »Baja Sessions«, var måhända ett litet avsteg, men »Speak of the Devil« är klassisk Isaak. Knivskarp, klassisk rock’n’roll med Orbison-harmonier och gunslingergitarrer, känsliga ballader och en väldig massa vemod och självömkan och frustration och raseri.

Det är i de sistnämnda stunderna, de hårdsvängande och rasande, han är som bäst. Som i »I’m Not Sleepy«, där han och hans lilla band får till det där underbart effektiva, halvsnabba svänget med torra, lojt hängiga men ändå lättflytande och högst närvarande gitarrer. Och där han med sitt virtuost balanserade, coola mässande om hur han vaknar mitt i natten och bara måste ringa henne på pricken fångar känslan av den ångestsvettiga, nattliga rastlöshet som då och då plågar de flesta med ett något sånär levande känsloliv. Dessutom är det fenomenal jävla partaj-rock’n’roll.

Annars är det precis som vanligt liv eller död för Isaak. Han söker inte lösa förbindelser, men vet att han inte kan låta bli att trilla dit ändå ibland. I »Talking ‘Bout a Home« deklarerar den kaliforniske fullblodsromantikern att det är den eviga, sanna kärleken, »a wedding ring and the whole damn thing«, han söker nu, mer än någonsin förr. För att i »Please«, när han trott att han kanske, möjligen hittat den, inse att hans känslor och objektet för dessa håller på att förgöra honom.

Det finns kanske inte riktigt samma direkta slagkraft över »Speak of the Devil« som tre år gamla »Forever Blue«. Det lär inte bli samma hausse den här gången.

Men vi som svårligen kan leva utan våra regelbundna doser Isaak-psykofarmaka konstaterar lättat att han inte svävat ut i några krystade experiment med »konstnärliga« ambitioner den här gången heller. Och snurrar »I’m Not Sleepy« ytterligare ett varv, ännu lite högre.

Håkan Steen

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 07, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: