Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: PAUL JOHNSON – We Can Make the World Spin

PAUL JOHNSON

We Can Make the World Spin

Nile Life Collective/import

Under det senaste året har jag kanske gett mig lite för långt in i amerikansk garage och vokal house igen för att känna var gränsen går och vet inte riktigt när jag kanske borde hålla mina åsikter och dyra importskivor för mig själv.

Det jobbiga är ju att den amerikanska house som jag verkligen gillar är den som fortfarande — och just nu mer än på många år — tar avstamp i gospel, gaydisco och phillysoul. Housemusik som bara tar vid där discomusiken dog och blev electro, house som fortsätter vara stolt och upplyftande när resten av dansmusikvärlden, speciellt på den här sidan av Atlanten, blir allt mer komplicerad och, om du frågar mig, omöjlig att dansa till. Långa gitarrsolon ska petas in på varenda tolva — och då pratar jag om gitarrsolon som de låter i Sveriges Televisions aldrig sinande arkiv av inspelningar från jazzfestivaler i norra Finland.

Mycket av den house jag älskar är en motreaktion (i alla fall från min sida) mot den systematiskt skäggiga jazzfusion till house som självutnämnt hippa britter försöker lura på stackars livsstilsmagasinsläsande unga människor världen över. Och det sägs att vit jazzfusion från Polen och det forna Öst-Tyskland är det tuffaste man kan fylla skivväskan med den här hösten. Det hela är förstås mycket märkligt. Men jag ska inte lägga mig i, låt ungdomarna hålla på. Det går över.

Under tiden håller jag mig hellre till falsettsångaren Kenny Bobiens gospelhouse, Jasper Street Companys debutalbum »In a Spensane World« och Kings Of Tomorrows remix av Voices »Can You See the Light?«.

Dålig jazz tänker jag inte ödsla energi på, inte när skivbutiken är full av gospel.

Och Chicago-DJ:n Paul Johnsons »We Can Make the World Spin« är ett utmärkt exempel på att house inte ens behöver mänskliga röster för att vara själfull och sprida gospeln.

Dessutom är ju Paul Johnson en av de inspirationskällor som Daft Punk hyllar i »Teachers«.

Det besvärliga är bara att house är snudd på omöjligt att skriva om. Det finns knappt någon information om artisterna. Visst, alla de brittiska dansmusiktidningarna skriver korta recensioner av tolvor, ibland publicerar de små intervjuer med DES och producenter, men för det mesta är garage och renodlad house något som bara presenteras i listformat. Och de små skivbolag som ger ut musiken vill gärna vara hjälpsamma, men har sällan råd att skriva uttömmande biografier och diskografier, än mindre har de tid eller ork att faxa dem till svenska tidningar.

Att ta reda på hur många skivor Paul Johnson egentligen har gjort, exakt vilka av dem som verkligen är värda att leta upp och så vidare är med andra ord ett smärre helvete. Jag har i alla fall misslyckats.

Det gör egentligen inte så mycket. Jag ställer mig gärna i importbutiken och lyssnar på saker jag inte vet ett skvatt om. Det finns något magiskt med tolvor vars etiketter inte ger mig mer än bristfällig information om låtens titel, i vilken delstat den är inspelad och, kanske, ett namn på någon producent eller sångare.

Så inspirerad av Daft Punks kärleksförklaring lyssnade jag på »We Can Make the World Spin« utan några som helst förkunskaper och föll handlöst — kanske till och med pladask — för hans omedelbara househits.

Speciellt den fjäderlätta ädeldiscon i »Me and My Queen«. Vore det inte för det distinkta housebeatet skulle det kunna vara MFSB eller The Salsoul Orchestra. »Harmonica Love« är, vilket kanske framgår av titeln, pådriven av ett munspel som lika gärna skulle kunna vara Toots Thielemans eller Stevie Wonder.

»At Last I Can Be Free« är acid house som den lät i sin experimentella barndom, innan någon ens tänkt tanken att kalla det för acid house. »Something About the Music« använder en sönderhackad De La Soul-sampling som återkommande hook och i titellåten har Johnson speedat upp en kör så att den låter just som smurfarna i Daft Punks »Teachers«.

Just Daft Punk är nästan en oundviklig jämförelse — av den enkla anledningen att deras debutalbum nästan helt av egen kraft ersatte den europeiska klubbelitens fäbless för big beat med housemusik. Till en början handlade det nästan bara om fransk house, men det gick över och det svarta USA tog tillbaka vad som var deras (även om en och annan dåre redan pratar om en stor fransk houserenässans, i fotspåren av Stardusts »Music Sounds Better With You«).

»We Can Make the World Spin« är kanske en parentes i sammanhanget, det är bara en timme vacker housemusik utan några som helst onödiga utflykter i vare sig jazzfusion eller progressiv latinhouse med heavy metal-gitarrer. Jag vet helt enkelt inte om jag borde rekommendera »We Can Make the World Spin« till andra än de som insett Moodymanns storhet och håller med om att Stardusts »Music Sounds Better With You« verkligen är 1998 års bästa singel.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #6, Andres Lokko, Betyg 07, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: