Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: BO KASPERS ORKESTER – I centrum

BO KASPERS ORKESTER

I centrum

Sony

Sextiotalets största svenska popmusik gjordes inte av såna som Tages utan av Beppe Wolgers, när han översatte Burt Bacharach och New York-jazz till svenska och svenska artister som Gals And Pals. Den gjordes av Lasse Färnlöf till Hasse & Tage-filmen »Att angöra en brygga«; av Georg Riedel för Radiojazzgruppen och ihop med pianisten Jan Johansson; av Povel Ramel (»Ta av dig skorna« är så nära Bacharach någon kommit i Sverige) och Gunnar Svensson, som musiksatte samtliga Hasse & Tages revyer.

Bo Kasper har en röst som nyvaknad ur detta hippaste stockholmska sextiotal, ljus som solen i skärgården och avspänd som fikabröd; ogenerat rak med ett minimalistiskt sväng mellan fraseringarna; med en perfekt Luleå-brytning och en distinkt Svante Thuresson-ton som ofta lyfts upp i korta Curtis Mayfield-falsetter.

Hans texter är lågmält, närmast melankoliskt humoristiska i en skön anda av Pär Rådströmskt femtiotal.

Och orkestern stämmer upp en enda lång hyllningssång till sånt som varit; svenskjazz och radioschlager men ännu mer amerikanska stämningar, från femtiotalsblues till sjuttiotalssoul, och till och med en tapet från The Bands »Big Pink«-hus. Musikerna och arrangörerna är landets ledande: blåsare som Per Texas och Joakim Milder, Ulf och Henrik Janssons nostalgiska stråkar, och i centrum geniet Mats Asplén som håller allt i sina pianohänder.

Ibland blir hyllningssången för stark, som när inledande »Allt ljus på mig« lånar alldeles för mycket från Curtis Mayfields »Freddie’s dead«. Men desto oftare låter det enbart Bo Kaspers orkester, ett sound jag inte riktigt insett vidden av tidigare. Jag gav förra plattan »Amerika« 6 av 10 i betyg men fortsatte spela den i månader, och håller den numera som en av de starkaste svenska skivor som över huvud taget gjorts. »I centrum« låter redan nu snudd på lika bra, vilket kanske bara betyder att den på sikt kommer att kännas ännu starkare.

För även om Bo Kaspers orkester i konturerna, i teorin, är en enda lovsång till sånt som varit och aldrig kan överträffas, är själva upplevelsen av dem alldeles för skarp och nära för att kunna reduceras till nostalgi.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: