Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #6:2] Album: THE BOO RADLEYS – Kingsize

THE BOO RADLEYS

Kingsize

Creation/Sony

»Just a simple song but God I love it, buried in me, so bittersweet«

Martin Carr fortsätter drömma. Han är utan tvekan en av nittiotalets största popvisionärer, men han har fortfarande inte fått det massiva erkännande han är värd. Martins dröm har och kommer förmodligen alltid att vara densamma: att försöka tangera den musik The Beatles skapade under framför allt sin sena period, med »The White Album« och »Abbey Road« som de två topparna.

Det är en nästintill omöjlig dröm. Men till skillnad från de flesta står inte Martin Carr och Boo Radleys och stampar i ett popmuseum från svunnen tid, utan tar även intryck från sin samtid. Redan på första riktiga låten (efter ett knarkigt intro) »The Old News Stand in Hamilton Square«, visar också Boo Radleys att de kan betydligt bättre än andra Beatles-entusiaster. Det finns minst två potentiella låtar i nästan varje låt och de tar ut svängarna på ett stundtals oefterhärmligt sätt. Inget annat popband av i dag hade kunnat skriva en låt som »Monument to a Dead Century«, som i själva verket är tre suveräna låtar i en. Det typiska, bubbliga Boo Radleys-soundet tar fart när en flöjt klipps in och sångaren Sice börjar räkna upp alla bokstäver i ordet millenium som en cheerleader, och knäcker med textraden »I wanna spend it with you«, innan låten förvandlas igen och han sjunger »building a monument, for a dead century« och den vårrusiga flöjten kommer tillbaka en sista gång och, ja, det är som att försöka läsa den här långa meningen, man tappar andan.

Titelspåret är nästa popdiamant — återigen rar Boo Radleys till en refrängrad som sätter sig efter en enda lyssning, med körer som viskar Martin Carrs andra stora förebild: Brian Wilson. Stråkarrangemangen är mer sofistikerade och texterna mer genomarbetade än på något av de tidigare albumen. Martin låter nostalgiska betraktelser kontrastera mot blickar in i framtiden. »We may never be this young again« sjunger Sice på albumets kanske mest glödande ögonblick, drömlåten »Comb Your Hair«. Om ni kan tänka er Phil Spector, Velvet Underground och Manic Street Preachers tillsammans… Mästerligt.

På »Jimmy Webb Is God« (hey baberiba för den titeln!) är de återigen uppe i Beach Boys körhimmel, medan deras nittiotalsådra pulserar friskt på spår som »Eurostar« (som tar avstamp i Primal Screams »Screamadelica«), »Adieu Clo Clo« (det dubliknande introt) och »Free Huey« (första singeln, som för övrigt vår svenske beats-maestro Rasmus och Environmental Science gjort mixar på).

Det kan mycket väl vara så att »Kingsize« växer med tiden och till slut framstår som Boo Radleys mästerverk. Och kanske kommer någon gång i framtiden en stor popvisionär döpa en låt till »Martin Carr Is God«.

Terry Ericsson

Postat i:Album vol 2 #6, Betyg 08, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: