PAUS
Paus
RCA Victor/BMG
Det är klart det blir mediauppståndelse när Peter Svensson från Cardigans och Joakim Berg från Kent slår sig ihop och gör musik. De två hjärnorna i två av vårt lands mest framgångsrika grupper, med den rastlöse Peter som iscensättare, genererar ett förhandsintresse som gör att kraven blir exceptionellt höga.
Efter det snudd på katastrofala framträdandet i »En kväll med Luuk« där Peters veka röst i kombination med ett glåmigt band sänkte alla mina förväntningar till nollpunkten, blir jag ändå till en början positivt överraskad av Paus-projektets debutalbum. Och Peter Svensson ska ha all heder för att han vågat gå långt utanför sina vanliga ramar, anlitat musikerkompisen Joakim Berg som textskrivare och kastat sig ut i det okända.
Samtliga låttitlar känns omedelbart igen som typiska Joakim Berg-titlar: »Ett undantag för vem som helst«, »Smeknamn«, »Snöängel«, »Fotografi«, »Sårbar (jag önskar jag var)«, »Chock«. Men det ligger ett problem i att texterna är skrivna av en person som inte sjunger dem själv. Det blir något slags glapp. På Kents debutalbum var det texterna som fick en att falla huvudstupa mot marken, eftersom de var så starka jämfört med vad man fått stå ut med under åren efter Jakob Hellman. Och visst finns det smultronställen även på detta album. Raden »en överdos på sorgliga slut« ringar in tonläget och den redan på gränsen till klassiska meningen »i någon sång någon gång ska jag berätta allt« (som Joakim Berg tycker är det bästa han skrivit) är precis lika vass som de texter vi vant oss vid. Men jag skakar ändå av mig texterna på »Paus« alldeles för lätt.
Jag känner desto större sympati för musiken. Peter visar gång på gång vilken lysande gitarrist, låtskrivare och arrangör han är. Det hörs att han intensivlyssnat på Mark Kozelek och Red House Painters, till och med omslaget bär spår av den inspirationskällan (Peter gästade dem när de uppträdde på Hultsfredsfestivalen förra året — till mångas olycka, enligt elaka tungor). »Ett undantag för vem som helst«, »Smeknamn« (med Tindersticks-stråkar signerade Eggstones Patrik Bartosch), första singelsläppet »Leia« och min favorit, »Snöängel«, skimrar alla i sina vackert färgade inramningar.
Sångaren Peter Svensson lider däremot av tydliga brister. Det kanske är funktionellt till den vemodiga musiken att rösten låter som om den ska brista i nästa andetag, men jag får inte heller den ekvationen att riktigt gå ihop. Jag saknar den övertygelse som finns i exempelvis Mark Kozeleks röst, för att ta den närmast sörjande, och det finns bättre gråtare även i Sverige. Staffan Hellstrand lyckas nästan alltid få oss att tro att han är på väg att bryta ihop, det gör aldrig Peter Svensson.
Ömsom vin, ömsom vatten. Jocke Berg och Peter Svensson vill själva inte använda ordet hobbyprojekt. Jag vill nog ändå hävda att det här är en parentes i deras respektive karriärer.
Terry Ericsson
Filed under: Album vol 2 #5, Betyg 06, Terry Ericsson, Paus, Terry Ericsson
Tidskriften POP revisited 