Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: PUBLIC ENEMY – He Got Game

PUBLIC ENEMY

He Got Game

DefJam/PolyGram

Spike Lee och Chuck D har mer gemensamt än black power-attityd när de samarbetar för första gången sedan filmsuccén »Do the Right Thing«. Båda två är stämplade som föredettingar. Spike har inte spelat in en framgångsrik film på sex år och när han kritiserar Quentin Tarantinos »nigga nigga«-dialog är det ingen som lyssnar. Chuck D har misslyckats med det mesta sedan Public Enemys senaste album »Muse Sick’n’Hour Age«, som inte sålde lika bra som sina föregångare. Hans egen etikett Slam Jamz gör inte mycket väsen av sig och Hyenaz Of The Desert, horrorcorebandet som de gav ut, har somnat på en kyrkogård någonstans. Inte ens Chucks bitvis fantastiska soloalbum »Autobiography of Mistachuck« nådde en större publik när det släpptes för två år sedan. Och hans debattbok »Fight the Power«, skriven tillsammans med YusefJah, uppskattades bara av de bröder som säger att afroamerikaner ska slippa betala skatt och att O.J. Simpson sattes dit av elaka poliser.

Spikes nya film »He Got Game« är en uppgörelse med den rasistiska och kapitalistiska basketsporten. Jag har inte sett den men det låter lovande att Denzel Washington spelar huvudrollen som slamdunkare. Och den kan ju inte vara sämre än basketkalkonen »Above the Rim«.

Soundtracket består av tretton nya Public Enemy-låtar och är bandets sjätte fullängdsalbum. Det sjunde kommer redan till hösten och går under arbetsnamnet »There’s a Poison Goin’ on«.

På papperet ser det upphetsande ut att Chuck D, Flavor Flav och Terminator X återförenats med sitt gamla producentlag The Bomb Squad. Och att Professor Griff, som sparkades ur bandet efter att ha sagt antisemitiska saker till Washington Times, är tillbaka i bandet för att kunna stå med armarna i kors på scen och se hård ut.

Men »He Got Game« känns ändå mesig jämfört med den absurt underskattade »Muse Sick’n’Hour Age«. Benknäckarboogien på förra skivan skulle kunna ges ut i instrumentala versioner och ändå krossa all dansmusik som skeppats ut av etiketter som Mo’Wax, Pussy Foot och Ninja Tune de senaste åren. Basgången i »Whole Lotta Love Goin’ on in the Middle of Hell« är tillräcklig för att jag ska få lust att marschera omkring med Black Panther-basker och Uzi.

Nya skivan är inte lika musikaliskt omtumlande. Men precis som förr räcker det att Chuck börjar rappa, eller snarare skandera som en tjock präst under ett husförhör, för att groovet ska suga tag i magsäcken.

»Chuck D har en röst man litar på«, sade Björk när jag spelade Public Enemy för henne i POP #1:2. »Han låter som en far och man tänker att yeesss… jag är beredd att följa honom var som helst.«

Det är lätt att känna likadant när man lyssnar på den lika majestätiska som kristna »What You Need Is Jesus«; Chuck höjer rösten så att predikstolen knakar, en ångande gospelkör sjunger refrängen och Terminator X scratchar tills kyrkbänkarna faller som dominobrickor. Det är Public Enemys bästa melodi på evigheter men obegripligt nog har de valt att släppa det tama titelspåret, som samplar Buffalo Springfields »For What It’s Worth«, som första singel. Originalet skrevs ursprungligen som en protest mot fascistiska poliser i Los Angeles och borde passa Public Enemy som en handske. Men trots att Stephen Stills hjälper till på sång och gitarr griper den aldrig tag.

Man hittar mer puls i »Is Your God a Dog«, »Game Face« och Flavor Flavs partyrökare »Shake Your Booty«. Samt den Danny Saber-producerade »Go Cat Go« där gitarrbomberna faller lika hårt som i klassiska, Slayer-samplande »She Watch Channel Zero?!«. Om »What You Need Is Jesus« låter som en kyrka är det här ljudet av helvetet; piskande, svavelosande och svängigt som ett epilepsianfall på en Bootsy Collins-konsert. Den stickande rytmen i verserna påminner så starkt om Skinny Puppys »Dig It« att Cevin Key borde ringa sina advokater.

Ändå saknar musiken den politiska sprängkraften från de tidigare skivorna. Basket är visserligen ett mindre känsligt ämne än polisvåld och droger, men tonen i låtarna är smartare och mer resonerande än förr, som om Chuck D var mer intresserad av att diskutera än att protestera.

Public Enemy har förvandlats till en seriös, skicklig och hårt arbetande popgrupp, ungefär som Jungle Brothers eller Beastie Boys. Men det är låtskrivarna som jobbar. Rebellerna har tagit en paus.

Fredrik Strage

Postat i:Album vol 2 #5, Betyg 07, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: