Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #5:2] Album: MOODYMANN – Mahogany Brown

MOODYMANN

Mahogany Brown

Peacefrog/import

»All you white suburban kids, sampling black music all the time, try some rock’n’roll for a change, you’re making black music sound silly, weak and tired and most of all a stranger.«

från omslagstexten till Moodymanns »Silentintroduction«

Det är väl något som sitter i sedan »Searching For the Young Soul Rebels«, men det är något speciellt med artister som inleder sina debutalbum med att ratta lite för länge mellan fejkade radiokanaler. I Dexy’s Midnight Runners fall handlade det om att ta avstånd från — i tur och ordning — heavy metal, Sex Pistols och den, i Kevin Rowlands tycke, löjliga ska-våg som drog genom England i slutet av sjuttiotalet.

I Moodymanns fall är det inledande spåret på »Mahogany Brown« hans livs historia, hans inspirationskällor och politiska åsikter, som presenteras i korta snuttar på olika radiostationer. Vi får höra mängder av R&B och soul, house och hip hop från hans hemstad Detroit. Sportreferat från matcher med lokala basket- och baseball-lag. Och så ett antal korta monologer om hur det är omöjligt att lära sig vad svart musik egentligen betyder genom att bara lyssna på skivor eller läsa böcker. Svart musik är ett med sin omgivning, förklarar han.

Närmare in på livet än så här har inte Moodymann låtit någon komma. Han ger inga intervjuer, vägrar bli fotograferad och ingen verkar över huvud taget veta något om honom. Men första låten, som passande också har döpts till »Radio«, är drygt sju minuter lång så man får en ganska klar bild av Moodymann bara genom att lyssna. Det är så han vill ha det.

Den artist som oftast dyker upp i »Radio« är Prince. Det är inte så oväntat; om Prince varit femton år yngre och växt upp med house och techno i stället för funk och soul hade han förmodligen låtit exakt som Moodymann och betett sig ungefär likadant.

Moodymann heter egentligen Kenny Dixon Jr, så mycket vet vi. Och redan med sina första tolvor för den egna etiketten KDJ blev han geniförklarad i de renläriga housekretsarna. Själv kände jag till hans namn från de mer soulinspirerade singlar han gjort tillsammans med sångerskan och producenten Norma Jean Bell.

Men efter vinterns magnifika samlingsalbum på Planet E, »Silentintroduction«, där de flesta av Moodymanns KDJ-singlar var representerade, förstod jag varför Kenny Dixon Jr är ett namn som uttalas med samma vördnad som någonsin Larry Heard eller Frankie Knuckles.

Musiken på »Silentintroduction« var nästa naturliga del av den amerikanska housemusikens historia. Moodymann är en av genrens få sanna original, med en stenhård integritet och en vision som sträcker sig så mycket längre än bara till ännu en halvhipp remix med en livslängd på högst en månad eller två.

»Silentintroduction« må i grund och botten ha varit ett samlingsalbum och egentligen är »Mahogany Brown« hans egentliga debutalbum. Men jag skulle aldrig ha skattat »Mahogany Brown« lika högt om jag inte hade spelat »Silentintroduction« sönder och samman i vintras. Så jag skulle uppskatta om ni såg den här recensionen som ett resultat av Moodymans båda album.

Har man båda hans skivor i huvudet öppnar Moodymann dörren till en musikal som är så mycket bredare än vad house i LP-format brukar vara. Jag nämner ofta Larry Heards åtta år gamla album med The It, »On Top of the World«, som ett av housemusikens bäst genomförda projekt. Det gav en modernt inramad bild av det svarta USA som Gil Scott-Heron berättade historier om femton år tidigare och som knappast hade förändrats till det bättre under Reagans åttiotal.

Moodyman för traditionen vidare, men han visar också upp en annan sida: en smittsam, nästan naiv glädje över att få göra musik. Den är omöjlig att dölja, även med ett namn som Moodyman. Och det är en sida som varken Gil Scott-Heron eller Larry Heard riktigt visade. Mitt i »Sunshine« vrålar en barnkör euforiskt refrängen som vore det »Hitsville USA« och kärleksförklaringen till Norma Jean Bell »M.E.A.N. D.N.J.B.« talar för sig själv. »Joy Pt III« — de två tidigare versionerna finns på någon singel som jag aldrig har hittat — är inget annat än den sorts grundläggande soulig house som får stora dansgolv att sträcka händer i luften och göra lyckliga kullerbyttor om den spelas vid rätt ögonblick.

Avslutande och elva minuter långa »Black Sunday« är inte gospelfärgad house, det är en hel baptistgudstjänst som snurrar på skivspelaren. När brittiska houseproducenter — inte minst Ashley Beedle — ger sina låtar och projekt namn som The Black Science Orchestra och »City of Brotherly Love« tror jag alltid att det är som Moodymanns gospel det kommer att låta. Det gör sällan det. Man bara tror det tills man har hört Moodymann.

Med »Silentintroduction« och »Mahogany Brown« har det svarta USA än en gång återerövrat housemusiken från franska överklassyngel och brittiska jazzskägg.

Tack så mycket.

Andres Lokko

Postat i:Album vol 2 #5, Andres Lokko, Betyg 09, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: