SAINT ETIENNE
Good Humour
Heavenly/Sony
Några av mina vackraste popstunder har jag upplevt tillsammans med Saint Etienne. Första gången jag lyssnade på »Tiger Bay« var en eländig och bakfull marssöndag på ett kyligt studentrumsgolv hemma hos en god vän. När stråkpartiet dunkade i gång i »Hug My Soul« lyfte vi blicken från golvet, såg på varandra och bara fånlog. När refrängen tog vid en stund senare kan jag svära på att solstrålarna bröt igenom den molntunga himlen utanför.
Senare samma vår såg jag dem live första gången, och har jag någonsin upplevt det där de brukar kalla popmagi var det förmodligen då. Jag och två väninnor stod och swoonade nedanför scenen på Mejeriet på ett sätt jag aldrig senare gjort i vuxen ålder, och när Sarah för en stund lade i från sig den flamingorosa boan på scengolvet sträckte vi förstås lystet fram händerna och kände på den. Cardigans spelade på Lunds nation samma kväll och en stor del av stadens popmaffia, inklusive flera andra vänner, hade av någon obegriplig anledning valt att gå dit i stället. Den ganska lätträknade skara som ändå stannade kvar på Mejeriet fick ta del av en sagolik konsert, men jag upplevde det ändå som om Sarah, Bob och Pete kastat de vackraste av pärlor för de otacksammaste av svin.
Knappt fyra år efteråt sitter jag och lyssnar på »Good Humour«, Saint Etiennes fjärde album och frukten av en lång, intensiv, och dessvärre förödande, Sverige-vänskap. Den upplysta världens snyggaste poptrio har inte bara flyttat in i Tambourine Studios, på kuppen har de gjort en konstnärlig kräftgång som heter duga och spelat in en alldeles häpnadsväckande trist skiva. Jag tyckte länge att Cardigans var sorgliga Etienne-wannabes, men nu har plötsligt originalen plagierat kopiorna. »Good Humour« är så full av patenterat Tore Johansson-bubbel, gammalt studiodamm och unkna second hand-prylar att Cardigans »Life« framstår som spännande i jämförelse.
Hade jag aldrig hört och knockats av »Foxbase Alpha« och »Tiger Bay«, och hade jag inte redan för flera år sedan överdoserat på »Eggstone in San Diego« och »Somersault« hade jag möjligen svalt, om än inte gillat, det här, men nu är det stört omöjligt.
Vilket, och det erkänner jag gärna, otvivelaktigt har en del att göra med att Saint Etienne inte bara flyttade till mina gamla hemtrakter för att spela in en ny skiva, de flyttade in i mina gamla kretsar också. De har hängt på La Couronne och Stortorget, shoppat kläder på Mani och Flying A, spelat skivor på Wermlands nation, raggat på hälften av mina gamla kurskamrater, och till råga på allt druckit dåligt hemgjort vin på nån dyster efterfest hemma hos mina kompisar Pontus och Isac. Tro fan att det tar död på popmagin när ens forna estetikoner för en lika snuskig studenttillvaro som man själv gjort i fem år.
Men inte ens när jag försöker blockera bort de yttre omständigheterna och koncentrerar mig på musiken känns »Good Humour« som något annat än platt, blaskig och bleksiktig, inte ett enda spår bränner till på samma sätt som »Avenue«, »Hobart Paving« eller »Like a Motorway«. Här finns för all del ett par strålande melodier, främst den ursnyggt harmoniserade »Lose That Girl«, men det analoga, instängda Tambourine-soundet klär Saint Etiennes låtar illa, åtminstone för den som vant sig vid och tjusats av de tidigare plattornas stora, glansiga ljudslott. Inte ens Sarah låter bra längre. Hon lägger huvudet på sned och rimmar seventeen på beauty queen, men låter bara som en bedagad hejaklacksledare.
Det enda jag verkligen gillar är introt till »Sylvie«, eftersom det i ett par sekunder låter förvillande — fast förmodligen oavsiktligt — likt det till Bruce Springsteens »Jungleland«, men sedan tickar Tambourine-bubblet igång och så håller det på sådär i fyrtiofem sövande minuter till.
»Good Humour« är ett stycke Skåne-exotika ungefär lika trist som spettekakan — söt och sirlig men helt substanslös.
Anna Hellsten
Filed under: Album vol 2 #4, Anna Hellsten, Betyg 04, Anna Hellsten, SAINT ETIENNE
Tidskriften POP revisited 