Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: SCOTT 4 – Recorded in State LP

SCOTT 4

Recorded in State LP

Satellite/V2

Det börjar bli riktigt trångt i lo fi-soffan. Beck har parkerat sig på bästa plats i hörnan, Jon Spencer far upp och ner och kastar kuddar, Kurt Wagner i Lambchop dåsar med fötterna på bordet, G Love försöker hitta dimmern till stålampan. Och nu: Scott Blixen och hans Scott 4 som gör lite grand som alla de andra.

Scott 4 är en tämligen färsk trio från norra London som spelar amerikansk musik som om de aldrig gjort annat än liftat längs Route 66; en excentrisk liten skara, vars gruppnamn plockades från en soloplatta med känslokonnässören Scott Walker.

Scott Blixen är en udda herre som gärna syns i flätad stetsonhatt och sjunger om ensamma herrar på öderancher, förbiflimrande TV-kanaler och allsköns mänsklig bråte.

»Country«, säger förbipasserande strölyssnare. Rätt.

Och Fel.

»Recorded in State LP« är en mäktig brygd, innehållande — precis som hos Herr Hansen — det mesta från hip hop till hillbilly, från ljuv jazz till taggigt, burdust rockslammer. Allt producerat med ett minimum av eftervård.

Och samtidigt intensivt och inlevelsefullt.

»Recorded…« är bandets första fullängdsalbum och är en naturlig fortsättning på vad man åstadkom med minialbumet »Elektro Akoustic Und Volksmechanik« och EP:n »Deutsche LP Record«. Ett par av de bästa spåren — som ödsligt kusliga bluesdiscon »East Winter«, med fräck »Where It’s At«-sampling , och Kraftwerk-swamp-funkaren »Deutsche LP Record« — är ute sedan tidigare.

Mycket av Scott 4 är Scott B. Han kan vara ömsom öm och själfull, som i den vackra balladen »Philly’s Song«, ömsom aggressiv och lättstött, som i »Your Kingdom to Dust«. I bluesexplosionen »Choke Bore« påminner han mest om de tobakstuggande, sextörstande skogshuggarna i Burt Reynolds-filmen »Den sista färden«. Precis så där lantligt, efterblivet otäck och antagonistisk. Som man kanske gör om man, som Scott Blixen, kommer från Stoke Newington.

Bandets styrka är också dess svaghet. Ibland kan det bli för mycket yta och för lite substans.

Micke Widell

Filed under: Album vol 2 #4, Betyg 07, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: