Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: ROYAL TRUX – Accelerator

ROYAL TRUX

Accelerator

Domino/MNW ILR

Royal Trux är den amerikanska rockens svinmärkning. Ett miljövänligt alternativ som alltid ser till att återvinna det som lämpar sig bäst för återvinning och att bränna gamla ohälsosamma traditioner på bål. Sedan mitten av åttiotalet har bandet strimlat sönder rockmusiken i samma takt som de skurit nya glipor i sina jeans.

Jennifer Herrema, ena halvan av Royal Trux storväxta radarpar brukar försöka påstå att hon bara var 12 år då hon spelade in sitt första album med Royal Trux, och jag tycker om att tro på det. Jennifer Herrema ser ut som en kvinnlig Axl Rose och sjunger som Joakim von Anka på metadon. Men det kommer aldrig att skrivas någon rockopera om hennes liv, och den enda gången hon haft gott om pengar är då hon och gruppens andra halva Neil Hagerty fått ut förskott från skivbolaget till en ny skivinspelning. I och med sitt tredje album kvittade de faktiskt ut ett förskott som höll på att knäcka lilla bolaget Drag City och köpte LSD och heroin för pengarna. Resultatet blev »Royal Trux«, ett underskattat album som kostade 150 dollar och sprängde barriärer som hållit rockmusiken fången i decennier.

Sedan Jennifer och Neil flyttat från Washington DC till en enslig gård på en åker i Virginia har de alltmer börjat låta som de gamla storstadsknarkare de faktiskt är. På nya »Accelerator« har de tagit sig ner på jorden och gör rock som låter New York Dolls möter Sebadoh och som går och sparkar i Ramones Converse All Stars.

När Royal Trux är som bäst gör de rock’n’roll av Sun Ras rymdutflykter. »Accelerator« är inte fullt så hallucinatorisk och siktar kanske inte riktigt lika högt. Bandet verkar ha kvar mycket lite av de konstnärliga ambitioner som fick dem att experimentera med ekoeffekter och distade blåssektioner på »Twin Infinitives«. »Accelerator« ska tydligen handla om TV, den mest försoffande av alla aktiviteter. Om hur rörliga bilder etsat sig fast i nationens samvete, styr ett helt folk, och om skillnaden mellan verklighet och påhitt.

I mina öron är Royal Trux fortfarande utflippad syrapunk med en känsla för dekonstruktivism som gör dem till rockens Ann Demeulemeester. De är fortsättningen på Chuck Berry och allt Butthole Surfers aldrig blev. Och utan minsta hjälp av skrikande syntar eller onödiga samplingar gör Jennifer och Neil fortfarande avtändningsblues bättre än alla andra.

Madeleine Levy

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 07, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: