BONNIE RAITT
Fundamental
Capitol/EMI
Den amerikanska sångerskan och gitarristen Bonnie Raitt är en av branschens mest eldfängda damer, med en spelstil lika flammande som hennes hår. Men på »Fundamental«, som är Raitts trettonde album efter debuten för snart tre decennier sedan, har elden falnat betänkligt. Hon har faktiskt inte varit så här ointressant sedan något ljushuvud i mitten av sjuttiotalet fick för sig att göra en countrysångerska av Bonnie.
Det som är fundamentalt fel med nya albumet är dock inte så mycket att hon är ute på mark som hon inte känner till; här är ungefär samma soulbaserade bluesrock, modell över medelåldern, som gett henne åtskilliga Grammys de senaste åren.
Och inte heller kan man lasta henne för att själv vara trött och sliten; rösten är mogen och fyllig, och gitarrspelet är lika laddat som alltid — även när materialet sviker henne. Ta till exempel »Blue For No Reason«, ett stycke stabbig gubbröra utan vare sig finess eller kraft. Tills slidesolot kommer. Det hettar till som en nyplockad jalapeño.
Mycket på »Fundamental« lunkar på utan att fånga ens uppmärksamhet; bra, kompetent, men, som sagt, obegripligt fantasilöst. Ännu märkligare blir det om man betänker att hon denna gång kamperar ihop med producent/tekniker-paret Mitchell Froom och Tchad Blake som tillsammans eller var och en på sitt håll varit med och skapat några av åttio- och nittiotalets mest spännande produktioner (Los Lobos, Elvis Costello, Ron Sexsmith). Men ingenstans finns den Froomska nyfikenhet och Blakeska egensinnighet som vi vant oss vid via, låt säga, Los Lobos »Colossal Head« eller Costellos »Brutal Youth«.
Nu får vi nöja oss med 45 minuters typisk amerikansk Grammy-musik. Välanpassat, inställsamt och helt ofarligt.
Micke Widell
Filed under: Album vol 2 #4, Betyg 04, Micke Widell, BONNIE RAITT, Micke Widell
Tidskriften POP revisited 