Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: RAMBLIN’ JACK ELLIOTT – Friends of Mine

RAMBLIN’ JACK ELLIOTT

Friends of Mine

Hightone/MNW ILR

Sam Shepard skriver i sina dagboksanteckningar från Bob Dylans turn med The Rolling Thunder Revue i mitten av sjuttiotalet att Jack Elliott är »en vandrande myt, en verkligt amerikansk sångman«. Han berättar om en Elliott som kan förvandla vilket trist hotellrum som helst till ett fantastiskt amerikanskt landskap med sina historier om vildhästar och diesellastbilar på väg genom South Dakota i snöstorm. Om hur Elliott aldrig missar en chans att kasta sig huvudstupa in i någon gammal myt, om hur han skapat sig själv av allt det han upplevt, och det han drömt om att ha upplevt. En amerikansk legend född ur tusen andra amerikanska legender.

Elliott älskade tidigt Woody Guthrie och hans musik, och gick praktiskt taget i hälarna på denne under sex år av det tidiga femtiotalet. Han blev med tiden den främste uttolkaren av Guthries musik och i sig själv en central gestalt på folkmusikscenen i Greenwich Village. Hans Prestige-album »Jack Elliott Sings the Songs of Woody Guthrie« från 1960 spelades säkert sönder och samman av en ung Bob Dylan. Dylan och Elliott hade mötts första gången framför en sjuk och handikappad Guthrie. I Joe Kleins Guthrie-biografi berättas om hur Elliott satt en hel eftermiddag med cowboyhatten nerdragen över ögonen och sjöng alla Guthries älskade låtar, med tårarna strömmande ner för kinderna. En av dem som satt på golvet vid hans fötter var en artonårig Dylan. Samme unge man som drygt ett år senare gjorde sin egentliga scendebut på Gerde’s Folk City, stolt iklädd en jacka som varit Guthries. Han och Elliott var vid det laget oskiljaktiga vänner.

Dylan är märkligt nog inte med på den här anspråkslöst ljuvliga plattan, där Elliott sjunger en rad av sina favoritlåtar i duett med vänner som Peter Rowan, Emmylou Harris, John Prine, Jerry Jeff Walker, Guy Clark, Bob Weir och Tom Waits. Men han finns med i tanken, i en rörande nostalgisk låt som Elliott skrev när Dylan var så allvarligt sjuk förra året: »I’ll play rhythm as you blow mouth harp, with the smell of alfalfa wafting thru’ the dark. Memories of Woody in his greystone hospital memorial cell, back when you were a kid and I rang the bell«.

Det är svårt att plocka favoriter på en platta med bara utsökta spår. Emmylou är naturligtvis underbar i Townes Van Zandts »Rex’s Blues«, och man förundras än en gång över hur hon lyckas skapa den där innerligheten bara hon öppnar munnen. Med Jerry Jeff Walker gör Elliott »He Was a Friend of Mine« till den slutgiltiga låten om vänskap och med Bob Weir från Grateful Dead ger han »Friend of the Devil«, Jerry Garcias allra bästa låt, sin definitiva tolkning. Rex Griffins cowboylåt »Last Letter« ger oss ett förtätat möte med underbara sångerskan Rosalie Sorrels; snart sjuttio, men med en otrolig närvaro i rösten. Och att Tom Waits specialskrivit och sjunger »Louise«, det första livstecknet från honom på flera år, känns som en gåva från ovan. Något solkig, men fylld av kärlek.

När plattans sista spår, »Old Time Feelin’«, klingat ut hörs Waits mumla ett knappt hörbart »that was nice… real nice«. Utan att veta det har han i den stunden också recenserat plattan han säkert med stolthet medverkar på.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 08, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: