Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: THE PUSJKINS – The Heat the Fuzz

THE PUSJKINS

The Heat the Fuzz

L-Style/MD

Först Backfish och nu Pusjkins. Det vore lätt att tro att Ken Stringfellow tänder på svenska flickor med gitarr, men den som hört nyss nämnda band inser snabbt att de är två av landets tuffaste och mest lovande gitarrpopcombos. Så att sångaren, gitarristen och hjälten från The Posies inom ett års tid producerat ett tjejband från Skellefteå och ett från Linköping tyder antagligen mest på god musiksmak.

Pusjkins träffade Stringfellow när de var förband till Posies hemma i Linköping härom året. Han öste beröm över kvartetten och sade sig gärna vilja jobba med dem. Pusjkins, sedan länge inbitna Posies-fans, blev förstås smickrade men valde att på egen hand spela in debut-EP:n »Avoiding Ground Loops«, som kom förra vintern och lovade gott i sin melodistarka attack kring Buffalo Tom, Dinosaur Jr och, förstås, Posies.

Efter ytterligare uppmuntran från den tanige Seattle-rockern fick emellertid Pusjkins idén att spela in fullängdsdebuten i USA. Stringfellow fixade fram en billig studio och lät tjejerna bo hemma på hans vind.

I vilken utsträckning tre veckor i Seattle eller Stringfellows insatser bakom mixerbordet präglat »The Heat the Fuzz« är svårt att avgöra. Men även om soundet här känns aningen mer organiskt och trivselskitigt än på EP:n är det framför allt attitydmässigt som Pusjkins vuxit sedan sist. Visserligen låter de fortfarande lite fyrkantigt studiecirkelbegränsade då och då, framför allt i en del stämsång där det hörs tydligt hur hårt de koncentrerar sig för att sätta harmonierna, men plattan visar ändå upp ett nytt driv och en betydligt större självsäkerhet i såväl själva uttrycket som i låtskrivandet. Det är helt enkelt coolare nu.

Precis som med Backfish håller Stringfellow igen på finesserna och låter låtarna stå för sig själva. Kanske är det renskrapade och kärnfulla hans idé om produktion, men då den här sortens powerpop aldrig mått dåligt av lite fläskig effektboxgarnering hade han gärna fått leka lite mer.

Men att fokusera på låtarna är heller inte fel, för om »Avoiding Ground Loops« saknade en riktigt klockren pärla får vi flera stycken här. Tuffa »Disordered«, refrängstarka »Dying to Tell Her« och giftiga »Without a Heart« är tre, och att bandet dessutom går i land med Built To Spills »Big Dipper« säger en hel del.

Fortsätter Pusjkins framåt i den här takten har de knappast köpt sin sista USA-biljett.

Håkan Steen

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 06, Håkan Steen, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: