BAD CASH QUARTET
Bad Cash Quartet
Telegram/Warner
Enligt historieböckerna inleddes berättelsen om Ebba Grön, trion som i originalsättningen bestod av Joakim Thåström, Fjodor (Lennart Eriksson) och Gurra (Gunnar Ljungstedt), när gruppen Urin tröttnade på att det aldrig var några konserter i deras stockholmsförort Rågsved. De bröt upp ett elskåp vid Parkteatern och rev av sina två låtar på den festival som kom att kallas Sellstock. Året var 1974.
Några år senare lockade festivalen över tusen besökare. Kampandan i Rågsved manifesterades när föreningen Oasen (ett ockuperat hus) bildades. Ebba Grön uppstod i den här miljön och blev snabbt den svenska punkscenens viktigaste språkrör. De var influerade av den svenska proggrörelsen och den engelska punkexplosionen och förenade sitt sociala engagemang med en furiös punkrock som känns lika intensiv än i dag. Debutalbumet »We’re Only in It For the Drugs« är en milstolpe i den svenska musikhistorien och har på ett unikt sätt lyckats få flera generationer svenska ungdomar att ta till sig texter som skrevs innan de ens var påtänkta.
De fyra ungdomarna i Bad Cash Quartet var inte födda när Thåström och Ebba Grön ruskade om det svenska musiklivet i slutet av sjuttiotalet, men de har samma hämningslösa glöd i sin musik som en gång Ebba Grön. Och de började säkert spela på fritidsgårdar i sin göteborgsförort Örgryte av samma anledningar som Ebba Grön i sin: tristess, tonårsångest, hat, kärlek.
Men där upphör likheterna. Bad Cash Quartets förebilder är nästan uteslutande amerikanska och deras politiska hållning och sociala patos märks inte alls i samma grad som hos Ebba Grön, som var lika politiska i sina texter som vilken artist som helst ur det tidiga sjuttiotalets vänsterradikala musikvåg. Det var ingen tillfällighet att Ebba gjorde en cover på Blå Tågets »Staten och kapitalet« och i de sammanhangen har Bad Cash inte så mycket att komma med.
Jag menar inte att Bad Cash Quartet borde ha lyckats — eller ens försökt — väcka liv i den politiska rockbjörn som nu legat i ide under så många år. Men jag kan inte låta bli att tycka att det är lite trist att Martin valt att skriva sina texter på engelska. Bad Cash Quartets musik hålls nästan helt och hållet upp av den punkeld som slungas ut mot lyssnaren, texterna får aldrig någon större betydelse. De känns helt enkelt inte, har ingen kraft. Det är svårt att förstå vad som menas, ibland dessutom svårt att höra vad som över huvud taget sjungs. För att fortsätta jämförelsen med Ebba Grön så var inte Thåströms ord alltid de mest poetiska, men de missade aldrig sitt mål. Alla förstod vad han menade. En del blev upprörda, men alla förstod.
»Beväpna Er«, »Sno från dom rika«, »Totalvägra«, »Skjut en snut«, »Profit« var låtar som provocerade redan med sina titlar. När Ebba Grön på »Beväpna er« skrek ut sitt hat mot »hela borgerligheten«, mot »hela kungahuset« och mot Zarah Leander så var det klart att man höll med och knöt näven i luften. Thåström sjöng ju för mig, för oss. Man kunde känna igen sig oavsett om man var en medelklassungdom uppväxt under trygga förhållanden eller om man tillhörde den fattiga arbetarklassen.
Bad Cash Quartets starkaste statement är »Punken«, helt enkelt för att den titeln beskriver deras tonårsuppror bättre än någonting annat. Och trots invändningarna om texterna är deras musik en energismäll som överträffar all svensk punkrock sedan just Ebba Gröns glansdagar. Pojkrum sprängs i bitar. Gitarrer sticker som uppretade bålgetingar, för att i nästa ögonblick vara spröda och försiktiga. Det är ett typiskt Sonic Youth-grepp att låta det sköra gitarruttrycket växelverka med det betongfasta, och Bad Cash Quartet behärskar det till fullo.
Osannolika »Amuse You« skriver med sin enorma energi omedelbart in sig i den svenska rockhistorien. »Shy Lips« är en svensk motsvarighet till Pixies »Debaser«, »Dragqueen« tumlar om i rockgrytan som ett Broder Daniel på topphumör, »Poisoned Oasis« är en symbios av det hårdaste hårda och det lenaste lena, och Bad Cash Quartets begåvning lyser i princip lika starkt på vartenda spår.
När Ebba Grön slutligen kastade in handsken i februari 1982 kunde följande stå att läsa i det avskedsbrev de skickade ut till media: »… Ebba Grön vill ge ett speciellt tack till Mona Tumba, Zarah Leander, Efel Records, Gud, krigsmakten och systemet för all inspiration. Ebba Grön tackar också den publik som svettats med oss genom åren. Kampen går vidare! 1, 2, 3, 4, Slut.«
För Bad Cash Quartets del har kampen precis börjat; med musik vars energi i sig är politisk hårdvaluta.
Terry Ericsson
Filed under: Album vol 2 #4, Betyg 08, Terry Ericsson, BAD CASH QUARTET, Terry Ericsson
Tidskriften POP revisited 