Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #4:2] Album: THE BLUETONES – Return to the Last Chance Saloon

THE BLUETONES

Return to the Last Chance Saloon

Superior Quality Recordings/PolyGram

De svenska recensionerna av »Return to the Last Chance Saloon« har kommit samma vecka som jag skriver det här och det verkar som att The Bluetones från Hounslow, England, med sin andra fullängdare gjort 1998 års hittills mest missförstådda album. Omdömena har varit svala, precis som mitt. Det har mest handlat om snälla toner, Mark Morriss bristande sångröst som blivit snäppet bättre och fina melodier blandat med trista melodier. Ett par recensenter verkar ha gått på kaktusen och sombreron på omslaget och den westerninspirerade titeln och skriver om det här som en countryplatta.

Men ingen verkar ha lyssnat på »Return to the Last Chance Saloon«. Det här är inte country’n’western för fem öre. Inte någon snäll popmusik heller. The Bluetones debut »Expecting to Fly« flög just på sina snygga, men plagierande, Stone Roses-referenser. Och uppföljaren kraschlandar på samma meriter. Det verkar som om de svenska rockrecensenterna har glömt bort vad som kommer före Seahorses och Ian Browns »Unfinished Monkey Business« i rockens kronologi.

Det här är vit rock som, tyvärr, låtit sig inspireras av Led Zeppelin. Det här är The Bluetones »Second Coming«. Hur nu något band kan vilja göra en till »Second Coming«…? Jag har mycket ont att säga om det albumet. Det sammanfattas bäst så här: Om jag hade varit med i ett band som släppt ifrån sig liknande egotripper i form av slirig gitarronani hade jag också sett till att vi splittrats och inte pratat med varandra på mycket länge.

Jag gillar tanken på att brittiska band åker till USA, plockar in hammondorglar på sina skivor eller på andra sätt placerar sin bakgrund i ett nytt musikaliskt sammanhang. Men det skulle vara bra om inte hälften av de unga brittiska band som överlevt britpopen var så upptagna med att odla skägg att de glömde bort att skriva melodier. Om jag vill höra brittisk country’n’western lyssnar jag hellre på Sunhouse vitala sorgestråk än på The Bluetones staplande pensionärsvariant. Och vill jag höra ylande gitarrer så… Jag vet inte. Jag vill nog inte höra några ylande gitarrer just nu.

The Bluetones gitarrljud har gått från »Waterfalls« porlande och gnistrande lekfullhet till att låta som en skördetröska som kört på en sten. Det gjorde »The Second Coming« också. Det var bara ingen som hörde det.

Madelaine Levy

Annonser

Postat i:Album vol 2 #4, Betyg 05, Madelaine Levy, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: