AIR
Moon Safari
Source/Virgin
Den omtalade Parisscenen är egentligen inte mycket att hetsa upp sig över.
Daft Punk är fantastiska. I viss mån också Motorbass och Dimitri From Paris. Det är faktiskt allt.
Air hör över huvud taget inte dit; duon Nicolas Godin och Jean Benoit Dunckel har inte ett skvatt med den franska hip hop- och DJ-kulturen att göra.
Att Air medverkat på samma samlingsplattor som Daft Punk och de andra (»Source Lab«-serien om hittills tre cp) beror på att deras skivbolag, liksom klubbfolk över huvud taget, tilltalats av Airs eleganta franska smak för Serge Gainsbourgs och André Prévins snyggaste sextiotalsestetik.
Att Air remixat såväl Depeche Mode som Neneh Cherry beror mest på att folk trott att de varit två vanliga klubbkillar som Daft Punk, med »remix« som mellannamn. De har fått en massa pengar och originaltejper med superstjärnor som de sedan mixat om mer eller mindre analogt.
Air har nämligen aldrig varit digitaltriggande DJ:s. De samplar mycket blygsamt. Deras debutalbum »Moon Safari« är till största delen analoginspelat, efter notpapper, med en rejäl orkesteruppsättning av gammaldags instrument.
»Casanova 70« är deras hittills mest kända låt, med alltför tydligt samplad grund från Flash & The Pans »Walking in the Rain«. Jag tippar att Air skäms en aning över den, och att det är därför de i stort sett gjort om den under titeln »La Femme D’Argent«, som inleder detta album. Stämningen är exakt densamma, men ackorden och spelsättet är rikare; harmonierna fördjupade. Som om Air vill visa vad de faktiskt kan.
Och det är inget dumt utgångsläge i en tid då alltför många skivartister har samma visioner om filmiska sextiotalsstämningar och intellektualiserad easy-listening. Alltför många har nämligen ingen aning om hur Bacharach, Prévin och de andra idolerna bar sig åt för att komponera och arrangera.
Alltför många bara samplar och imponeras över sig själva och hur »på riktigt« de kan få det att låta.
Air kan däremot både komponera och — framför allt — arrangera. Sättet de ställer munspel mot franska stråkar på; valthorn mot wah-wah; akustiskt plockande »Everybody’s Talkin«-gitarr mot micromoogs; bleckblås mot vocoder; hur de blandar elorgel och elpiano; och i synnerhet hur de låter en livs levande basgitarr ta geniala genvägar mellan ackorden; allt detta är mästerligt utfört och en stor njutning i sig.
Samarbetet på »Source Lab 3« med mytomspunne moogmästaren Jean-Jacques Perrey har fått in Air på ett mer eklektiskt spår än någonsin, där sextiotalsandan bryts mot moogigt sjuttiotalstuggummi, och där en svischande sci fi-känsla får en hel mollig stråkorkesterblues att lyfta.
Det var, enkelt uttryckt, så här alla trodde att Portishead lät för två år sedan.
Ändå kan jag inte låta bli att bli aningen besviken, eftersom deras femspåriga EP-samling »Premiers Symptomes« fortfarande känns starkare — kanske mest för att den innehöll »J’ai Dormi Sous L’Eau«, det största de gjort, i nivå med Stereolab som bäst. På »Moon Safari« får Air nöja sig med att vara klassen bättre än Mono.
Kjell Häglund
Filed under: Album vol 2 #3, Betyg 06, Kjell Häglund, AIR, Kjell Häglund
Tidskriften POP revisited 