Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #3:2] Album: VICTORIA WILLIAMS – Musings of a Creekdipper

VICTORIA WILLIAMS - Musings of a Creekdipper

VICTORIA WILLIAMS

Musings of a Creekdipper

Atlantic/Warner

Det sägs att hon applåderar träden för att de är så vackra.

Det finns en annan underbar historia om Victoria Williams. Det var sent en natt, så där vid fyra-femtiden, när hon väcktes av telefonen för att någon slagit fel nummer. Inte en gång, inte två, men tre gånger efter varandra. Någon ringde från Zambia i Afrika och kunde inte förstå varför han inte kom dit han ville. »Efter att jag tredje gången talat om för den avlägsna rösten att det var fel nummer förstod jag att Gud ville att jag skulle prata med den här killen«, har hon berättat. Sedan blev de brevvänner.

Det säger en del om vilken speciell aura det står kring Williams, och hennes musik. När hon mitt under en turné med Neil Young 1992 diagnostiserades som MS-sjuk spelade musiker och grupper som Lou Reed, Maria McKee, Soul Asylum, Pearl Jam, Buffalo Tom och Lucinda Williams in stödplattan »Sweet Relief«, där intäkterna gick till hennes läkarkostnader. De gjorde det inte för att de tyckte synd om henne, utan för att de älskar henne och hennes musik.

Det hörs, alldeles tydligt, när man lyssnar på plattan de gjorde. Den är fylld av glädje. Det är den för att Williams egen musik är det.

»Musings of a Creekdipper« är hennes fjärde album, det femte om man räknar en liveinspelning, sedan debuten 1987. Alla är mycket speciella, och antingen väldigt nära den som lyssnar eller också fullständigt obegripliga. Det finns, inbillar jag mig, inga mellanlägen. Hon har en röst som är både bräcklig och så där envist stark, den fladdrar lekfullt som hos ett barn. Antingen charmar den med sitt genomskärande, ibland okontrollerade vibrato eller också driver den folk till vansinnets brant. Ibland hittar den toner som inte finns, ibland hittar den inte toner som definitivt borde finnas där. Det är en röst full av fantastiska färger, som höstlöv på ett träd.

Den har alltid låtit så, ända sedan barndomen i Forbing, Louisiana, strax utanför Shrieveport. »Bayou country«. Ett lantligt, makligt okomplicerat Louisiana som hon ofta återvänder till i sina sånger. Eller rättare sagt, man vet inte alltid om de handlar om Louisiana. Landskapet hon beskriver är rätt stillastående, men detaljrikt; mättat med färger, ljud och dofter. Och befolkat av jordnära, okonstlade människor man önskar att man någon gång fick träffa. Texterna är fulla av mänsklighet, av det slag som en gång för alla förankrar i oss det faktum att vi är just mänskliga. Musiken rymmer allt från religiösa hymner, jazz och country till psykedelia och de skiraste Joni Mitchell-influenser. Ibland i samma låt. Det stör inte mig.

»Musings of a Creekdipper« är förmodligen hennes vackraste, mest utsökt producerade platta, i all sin minimalism och avskalade enkelhet. Och då ska ni veta att hon tidigare samarbetat med musiker och producenter som Van Dyke Parks (som spelade in hennes första demotejp), T-Bone Burnett, Peter Case (som hon varit gift med), Peter Buck, Mark Olsen från Jayhawks (som hon nu är gift med) och Paul Fox (som jobbat med Björk). Men det är naturligtvis just den strama enkelheten som får en att så tydligt lägga märke till de små detaljerna: som när Olsen smyger in sin stämma bakom hennes i precis det ögonblick hon sjunger orden »we already love each other« i »Rainmaker«, det funkiga elpianot i »Train Song«, flöjten bakom henne i den jazziga »Nature Boy«, de underbara stråkarrangemangen.

Kanske finns det också en förklaring till den här plattans koncentration och helhetskänsla i det som hände när hon gjorde sin förra platta, »Loose« från 1994. Inför den inspelningen hade hon valt ut en samling av sina bästa, mest sammanhållna låtar, bara för att slarva bort påsen hon förvarade dem i, och sedan återfinna den dagen innan inspelningen. Men då var det för sent. »Loose« improviserades fram, utan att hon öppnade påsen med sina »desert songs«, och fick därför det namn den fick. Kanske är det så att vi den här gången i stället får ta del av hennes sånger från öknen.

Oavsett vilket, så genomsyras de precis som tidigare av hennes egen världsbild. Och det är lätt att gissa sig till vilka saker hon värderar i livet: naturen, Gud, kärleksfulla människor, ett gott skratt. Och det behöver man inte ens lyssna till texterna för att förstå.

Bara en riktigt förgrämd cyniker kan stå emot.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #3, Betyg 09, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: