Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: THE ROLLING STONES – Bridges to Babylon

THE ROLLING STONES

Bridges to Babylon

Virgin

Rockmusiken hade fyrtioårskalas för några år sedan. Stämningen var god bland gästerna, och runt borden språkades det både vitt och brett om hur fantastiskt det var att det fortfarande går att göra rock — och pengar — av något så löjligt enkelt som några futtiga ackord, en rak 4/4-rytm och en tillräckligt tilltalande text.

Och visst är det rätt besynnerligt. Man tycker att det borde vara proppfullt av rocklåtar i vår värld; att allt redan är gjort. Hur du än vänder och vrider på gitarrhalsen så har du ändå E och A och D på samma ställen. Samma fingersättningar, samma ackordföljder, samma uppbyggnad (intro-vers-vers-refräng-vers-refräng-stick-solo och så vidare). Ibland moll, ibland dur, men på det stora hela samma gamla soppa som alltid.

Och lik förbannat: det går uppenbarligen fortfarande att skapa — och låta sig förledas av — vanlig rak rock. Det handlar om att tro stenhårt på ett par klassiska rock’n’roll-sanningar: att attityden är kung och rytmgitarren dess trogna maka. Detta strävsamma par bor nära rötterna och har Chuck Berry som rådgivare. Åtminstone i frågor som rör riffen.

Dessa deviser har åtminstone hållit ett band vid liv i 35 år.

»Bridges to Babylon« är Rolling Stones tjugoförsta studioalbum, deras andra för Virgin, och det är ingen tvekan om att deras popularitet fortfarande sitter i. »Voodoo Lounge« sålde dubbelt platina i USA (totalt fem miljoner ex runt om i världen), och live-unplugged-bagatellen »Stripped« nådde nästan lika högt.

Och så fort dessa femtioåriga herrar visar sig står pressen där och trippar, konsertarrangörerna gnuggar händerna och beundrarna jublar. Och på senare år har det faktiskt gått att hurra igen för att bandet är bra, inte var bra. Både »Steel Wheels« och i synnerhet »Voodoo Lounge« visade att krutet finns kvar och att gruppen inte sällat sig till den allt större skaran retrogubbar.

Det är därför glädjande att konstatera att de även denna gång får hjulet att rulla igång med fart och fläkt; broarna till Babylon leder även till samma gamla oas som Stones har huserat vid i flera decennier nu. Det var länge sedan Jagger, Richards och de andra kunde kallas förnyare, men styrkan hos dem ligger inte på det planet, utan gäller förmågan att återskapa sig själv. Ingen plankar Stones så bra som Stones själva. Det går att fylla ett helt anteckningsblock med noteringar om vilka låtar på »Bridges to Babylon« som låter som tidigare material. Och ändå känns de nya spåren ungdomligt fräscha; något som i sig får sägas vara innovativt.

Det är som om någon bytt ut konjaksflaskorna i omklädningsrummet mot dunkar av livselixir. Det finns mycket litet i Jaggers röst som röjer att han är över 50. Hans sätt att låta så där truligt, barnsligt övergiven och uppgiven i balladerna »Already Over Me« och »Always Suffering« går flera årtionden tillbaka, till exempelvis »Fool to Cry«. Likaså knycker han lika effektivt med höftbenen i »Too Tight« som i »Neighbors« eller »Respectable«.

Samma iakttagelse kan göras beträffande de andra medlemmarna. Detta är en pigg platta.

»Bridges to Babylon« innehåller sammanlagt 13 låtar. Förutom ett par snabbspolare — främst då »Low Down«, en ganska svag »Re-Start Me Up« — är standarden mycket hög här, vare sig det handlar om riffglad slammerrock eller tunga ballader.

Ursprungligen var det tänkt att Stones skulle samarbeta med den amerikanske FM-producenten Babyface, vilket kanske gett Jagger chansen att leka Whitney Houston, men inte så värst mycket mer. Projektet skrotades och gruppen återförenades med Don Was, som satt i kontrollrummet när »Voodoo Lounge« spelades in. Dessutom har man tagit viss hjälp av Dust Brothers och Danny Saber, troligen på studsiga »Saint of Me« (ett gjutet singelval) och den grottiga swampblues-sugaren »Might As Well Get Juiced«.

Plattan kickstartar med Charlie Watts trummor i kaxiga »Flip the Switch«, som på ett ganska otvunget sätt anger tonen på plattan, även när tempot dras ned. När Stones är som bäst prioriterar de enkelheten, ibland på gränsen till det amatörmässiga. Det är som om de vet att publiken vill höra Keith Richards slarva med slutackordet, eller Watts splish-splashande på cymbalerna. Ljudbilden är omisskännlig; det är så många hål i arrangemangen att de utan svårighet skulle känna sig hemma i ostdisken. Och ändå svänger det förnämligt, som i den sugande »Anybody Seen My Baby?« (första singeln), som är ett slags korsning av »Miss You« och »Undercover of the Night« på halva hastigheten.

»Gunface« lider kanske av vissa bristsjukdomar rörande främst refrängen, men är likväl ett stycke frustande, framfusig funkrock (»funce«, enligt Ron Wood), som pockar på ens uppmärksamhet. Likaså den hotfulla, skumma »Out of Control«.

Keith Richards ska ju alltid få sin beskärda del vid sångmikrofonen, och den här gången blev det tre låtar, först popbagatellen »You Don’t Have to Mean It«, där Carib-Keith har rosor på kinden och Trinidad i blick, därefter de två avslutande tryckarna »Thief in the Night« och — framför allt — »How Can I Stop«, som har samma slöa, slappa inramning som gamla klassiska »Moonlight Mile« från »Sticky Fingers«. Dessutom ett magnifikt saxsolo, signerat Wayne Shorter.

Vad det hela handlar om? Något så löjligt enkelt som några futtiga ackord, en rak 4/4-rytm och tillräckligt tilltalande texter. Få gör det bättre.

Micke Widell

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 09, Micke Widell, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: