Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: DIVERSE ARTISTER – The Songs of Jimmie Rodgers – A Tribute

DIVERSE ARTISTER

The Songs of Jimmie Rodgers – A Tribute

Egyptian /Sony

»Vi klappar oss inte på axeln för att vi har gjort den här plattan«, skriver Bob Dylan i bakgrundstexten till den här hyllningen av den man som kallats countrymusikens fader. »Vi bara pekar på vägen bakåt så att ni själva kan känna vad det handlar om, och förstå hur långt ur kurs vi har kommit«. För Dylan är Rodgers humanismens själva röst.

Jerry Lee Lewis sa en gång att det har bara funnits fyra riktigt stora stilbildare bland amerikanska sångare: han själv, naturligtvis, Al Jolson, Hank Williams och Jimmie Rodgers. Och som Bob Dylan så riktigt konstaterar i sin text, Jerry Lee ger inte komplimanger åt vem som helst. Rodgers är verkligen en av de stora.

Och inte bara som den countrylegend han alltid utmålas som, han var större än så. Det må vara inom countrymusiken som hans minne och hans låtar vårdats med störst ömhet, men Rodgers var snarare en mångsidig entertainer än en countrymusikens arkitekt. Han sjöng också blues och visor, han spelade in med Louis Armstrong, han tog sig an såväl vaggvisor som standardlåtar, han joddlade och han väjde allra minst för Tin Pan Alleys mest sentimentala sånger. Och han gjorde allt till sitt eget; med charm och inlevelse, humor och värme. Han är lika mycket en av den amerikanska populärmusikens fäder som han är countrymusikens ikon framför alla andra. Rodgers, som dog i tuberkulos 1933, var depressionens superstjärna och hade redan 1928 haft tre miljonsäljare. Hans låtar har sedan dess ständigt spelats in av andra artister.

I år är det hundra år sedan han föddes och Dylan har på egen skivetikett sammanställt den här hyllningen. Artistuppbådet gör väl ifrån sig; här finns inga bottennapp, inte ens något halvdant eller slarvigt. Ändå är det få tolkningar som förmår mäta sig med Rodgers egna, så fyllda av närhet och känsla. Så är det bara.

Bono väljer med sedvanlig förkärlek för det kitschiga och det ytligt romantiska att sjunga »Dreaming With Tears in My Eyes«, som Rodgers själv spelade in bara ett par veckor innan han dog. Hans lungor var då i trasor, han var fullproppad med smärtstillande mediciner och han kunde knappt stå upp. Självklart oemotståndligt underlag för en ständig och oförbätterlig melodramamissbrukare som den gode Bono.

Van Morrison gör en märkligt struttande »Mule Skinner Blues« medan artister som Alison Krauss, David Ball och Willie Nelson gör tolkningar som lägger sig närmare de traditionella tolkningar vi tidigare fått från countryartister som Lefty Frizzell och Mede Haggard. Dwight Yoakam är mest maner medan Aaron Neville, med den rösten, bara är Aaron Neville, rakt upp och ner. Jerry Garcia, själv halvdöd när låten spelades in, är trött men oerhört närvarande i »Blue Yodel #9«. Iris DeMent är inget annat än ljuvlig med sin oskuldsfulla, oförfalskade, omisskännliga countryröst och Steve Earle, den gamle kåkfararen, gör precis vad han ska med »In the Jailhouse Now«.

John Mellencamp, som nuförtiden har uppenbara problem att skriva egna låtar, gör här en lika kongenial version av »Gambling Bar Room Blues« som han gjorde av Elvis »Jailhouse Rock« på soundtracket till »Honeymoon in Vegas«. Plåtig rock’n’roll med slamriga trummor och massivt sväng, det hade Rodgers gillat.

Allra bäst är Dylan själv, i en avspänd och inspirerad version av »My Blue Eyed Jane«. Med oförställd lust och fördomsfri sentimentalitet ger han massivt liv åt milt sagt banala ord och det är lätt att dra paralleller till hur han för några år sedan gjorde något lika oemotståndligt med Pee Wee Kings countryschlager »You Belong to Me«. Mannen har uppenbart hjärtat på rätt ställe.

Men ska ni på allvar bekanta er med Rodgers musik rekommenderas nyutkomna samlingen »The Essential« (BMG), med tjugo välvalda nerslag i mannens egen produktion. Störs ni av det »antika« anslaget kan ni i stället söka er till Merle Haggards klassiska Rodgers-hyllning från 1968, »Same Train, a Different Time« (återutgiven på CD av Bear Family i Tyskland). Inget på dagens tributplatta, Dylan själv undantaget, kommer i närheten av den värme och den totala inkänning som Haggard ger prov på där.

Såväl Dylan som Haggard har full kontakt med den humanitet — den känsla för vad som är liv och vad som är död, vad som är rätt och fel; och hur vi ska navigera där emellan — som strömmade genom all Jimmie Rodgers musik. Den här hyllningen kan möjligtvis leda oss vidare på vägen dit. Och Dylan får, som vanligt, sista ordet: »Hans röst är rösten i ditt huvuds ödemark… bara genom att skruva upp volymen kan vi bestämma våra egna öden«.

Lennart Persson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 06, Lennart Persson, , ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: