Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: MIKE SCOTT – Still Burning

MIKE SCOTT

Still Burning

Chrysalis/EMI

Den största musik Mike Scott skapat — »The Whole of the Moon« inkluderad — finns på hans solodebut, »Bring ‘Em All In«, från 1995. Det är en fyra minuter lång, hymnlik kärleksförklaring till Scotts fru.

Sången heter »She Is So Beautiful« och är inte bara något av det vackraste jag hört, utan också något av det största. Den är så långt man kan komma ifrån den misstolkning av vad stor musik ska vara som präglar »Still Burning«. En sångare och poet som Mike Scott behöver inget annat än sin röst, sin gitarr och möjligen en orgel.

Det var också det enda han ramade in de dagboksliknande sångerna på »Bring ‘Em All In« med. Och det är då musiken ibland blir större än livet självt. Och det blev den på »Bring ‘Em All In«. Om något album under det här decenniet förtjänas att kallas underskattat så är det just Mike Scotts solodebut.

Men var var alla som älskade The Waterboys när Scott behövde dem som mest? Förmodligen köpte de nya flanellskjortor eller U2-biljetter. De ville ju höra Stor Musik, inte fjantiga ballader.

Så Mike Scott kröp till korset. »Still Burning« är den Stora Musik som en stor del av hans gamla publik, den som inte brydde sig ett dyft om »Bring ‘Em All In«, vill höra.

Han rockar igen och han rockar nästan imponerande ordinärt. Det är muskelrock med traditionella licks och lite skönt Southside Johnny-blås. Mer ordinär rock än inledande »Questions« och »My Dark Side« får man leta efter. Det låter nästan som ett svenskt rockband från mitten av åttiotalet, inte bara för att hans skotska accent ibland låter som vore den svensk, inte heller på grund av hans imponerande konsekventa hockeyfrisyr, utan för att ljudbilden låter snarlik den som så många svenska band anammade för att låta som ett lite modernare E Street Band. Och om Springsteen spelat in »Greetings From Asbury Park« i Skärmarbrink 1987 hade det nog låtit som rockrökarna på »Still Burning«.

Inte ens i »Love Anyway«, med sitt svepande stråkarrangemang, förmår Scott göra sin efterlängtade Stora Musik.

Men så slänger han plötsligt ut bandet ur studion och sitter ensam kvar med sin organist och sjunger »Open«, en återhållen ballad med en närmast kristen text. Och då är han på väg mot den Stora Musiken på »Bring ‘Em All In«. Sedan tar den ordinära flanellrocken vid igen och det känns som om den kommer att fortsätta i all evighet. Till albumets allra sista spår, där Scott än en gång ber musikerna sluta jamma. För Mike har något viktigt att säga. Med munnen så nära mikrofonen som det över huvud taget är möjligt att komma nästan viskar han texten till »Everlasting Arms«, en psalm om hans längtan efter den eviga omfamningen. Och det är omöjligt att inte bli berörd.

Andres Lokko

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Andres Lokko, Betyg 05, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: