Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: MONO – Formica Blues

MONO

Formica Blues

Echo/Universal

För att enbart bygga sin musik på klichéer är Londonduon Mono riktigt bra. Här finns egentligen inte en enda trovärdig ton av självständigt skapande, bara en krispig sextiotalistisk drömvärld av franska filmer och Dusty Springfield innan hon åkte till Memphis.

Det låter bara bra, underbart bra, om högt skolade pianisten Martin Virgo och Siobhan De Mare, som sjunger enkelt och blygt som Jane Birkin och vars pappa trummade takten i Shadows. Skivans romantiska art-work påminner fint om tidiga åttiotalets Les Disques Crepuscule, medan arrangemangen liksom hos St Etienne parar ny teknologi med nostalgiska grepp från Ivor Raymonde och de andra stora Londonproducenterna på sextiotalet: barocka harpsichords och stråkorkestreringar brutna mot klatschiga agentgitarrer; Dionne Warwick-körer mot långt framlyfta tamburin- och pukslag.

Inga stora låtar alls, men oemotståndligt vilsamt som ljudtapet.

Kjell Häglund

Filed under: Album vol 2 #1, Betyg 06, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: