Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: KYLIE MINOGUE – Kylie Minogue

KYLIE MINOGUE

Kylie Minogue

deConstruction/BMG

Så länge Kylie Minogue var en discodocka i grisrosa klänning kunde hon fortfarande plocka poäng genom att frottera sig med äckliga rockers. Men när Nick Cave slog en sten i huvudet på henne i den där duetten blev det andra bullar. Nu känns det bara passé när hon springer runt med Shaun Ryder, Manic Street Preachers och Primal Scream. Hon skulle inte bli ett dugg mer intressant om hon lydde rådet hon fick av Bobby Gillespie och spelade in Lou Reeds »Heroin«. Det vore till och med förutsägbart om hon rökte crack och blev medlem i Geto Boys.

Kylie kan bara övertyga som sångerska. Vilket är svårare. Trots att hon handplockat en rad begåvade medarbetare till sitt nya album framstår hon fortfarande som en ängslig pygmé-Madonna som inte har en aning om vad hon håller på med.

Skivan skulle först heta »Impossible Princess« men efter Dianas dödskrasch tvingades man byta titel. Ingen kom på något smartare än att döpa den till samma sak som Kylies förra album.

Singeln »Some Kind of Bliss« är så tråkig standardrock att Alanis Morissette skulle ha ratat den. Enligt konvolutet har Manic Street Preachers skrivit låten men det måste vara ett tryckfel. Här finns gott om lika meningslösa rockhits. »Cowboy Style« är det värsta missfostret med elfiol och Kylie i en flåsig Rednex-karaoke. Hon har aldrig låtit sämre.

Bland de mer dansorienterade spåren märks technostylade »Too Far« och »Say Hey« som Kylie minsann skrivit själv. De påminner i sina bästa stunder om klubbhitsen som Traci Lords skivdebuterade med häromåret. The Grid ger Kylie chansen att vara lite Portishead-sensuell i den jazziga »Through the Years« men hennes röst är alldeles för barnslig och ful. Man kan knappt tro att samma kvinna en gång sjöng discoklassiker som »Better the Devil You Know«. Men då var hon förstås väldresserad slavsångerska hos producenterna Stock, Aitken & Waterman, som knappt lät henne välja färgen på sina skor.

Här är det bara Manic Street Preachers »I Don’t Need Anyone« som svänger på allvar. James Dean Bradfield och Nicky Wire överöser Kylie med skramliga trummor, tvärflöjter och massor av stråkar. Hon låter okej. Men mest känns det som om någon kastat Motown-pärlor för svin.

Fredrik Strage

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 03, Fredrik Strage, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: