Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: MOUSE ON MARS – Autoditacker

MOUSE ON MARS

Autoditacker

Thrill Jockey/Border

De får mig att tänka på misfits i småstäder, Mouse On Mars: ensamma homosexuella eller allmänt hämmade konstnärstyper som flyttar till storstaden, befrias av anonymiteten och får chansen att leva ut sina nyfödda, starka personligheter.

Andi Toma från Köln och Jan St. Werner från Düsseldorf var två tekniktöntar som möttes i jobbet för fyra år sedan. Båda var ljudtekniker inom multimedia och anställdes från varsin håll för att producera musiksnuttar för en tysk kabeltevekanal. Båda var lika musikaliskt begåvade som oförlösta: Jan lirade lite rock på fritiden och Andi drömde patetiskt om en framtid som rap-producent. Men de hade samma smak för udda, elektronisk musik och gjorde upp en plan: först jobba hårt utav helvete och tjäna pengar, sedan säga upp sig och investera i en gemensam inspelningsstudio.

Problemet var att det inte fanns någon lämplig fil på Technobahn för Mouse On Mars. De lät inte precis som Sven Väth, och fick de till äventyrs någon spelning så gick publiken därifrån, skakande på huvudet, efter bara några låtar.

Efter att ha varit isolerade i hemstudion i Köln i ett år kunde de flytta ut i världen och släppa sina sanna jag lösa, med debut-EP:n »Frosch« och första albumet »Vulvaland« 1994. Spår som »Die Seele Von Brian Wilson«, som kollegerna bara skrattat åt hemma i Tyskland, fann snabbt en stor och smart publik utomlands.

Mouse On Mars första inflytelserika vänskapsband knöts med engelska Seefeel, som hjälpte dem till kontrakt med Too Pure, och väl i London lärde de känna Stereolab som de sedan jobbat med både på sin egen »Cache Coeur Naif«-EP och på Stereolabs »Dots and Loops«. Med det nya albumet, utgivet på Thrill Jockey, knyts alla banden ihop till en vid cirkel, omfattande Chicagos postrockscen och den allestädes närvarande krautrocken — inte minst som Mouse On Mars också arbetat med Kraftwerks Wolfgang Flik, först på sitt andra album »Iahora Tahiti« och sedan på Fliks Yamo-projekt.

Till skillnad från mycket annan electronica som nämner »krautrock« som influens är Mouse On Mars inte bara rotade i Kraftwerk utan lika mycket i Neu och Can. Mouse On Mars använder med andra ord gärna »vanlig« rocksättning, gitarrer och akustiska trummor, oftast i samma slags repetitiva elektronisering som hos Neu och Can.

Men det verkligt stora och speciella med Mouse On Mars är styrkan och kraften i låtmaterialet, och deras förmåga att både skikta det i olika nivåer — från lo-fi till hi-tech, från dimmigt oväsen till stjärnklara komplexa syntackord — och ändå få dem att samsas i ett enda homogent sound.

Mer än något annat låter det faktiskt Yellow Magic Orchestra om dem; Sakamotos, Hosonos och Takahashis japanska supertrio som under sjuttio- och åttiotalet gjorde en makalös sydostasiatisk översättning av Kraftwerks idéer, och som i dag faktiskt framstår som det mest futuristiska och melodiöst luxuösa som gjorts inom elektronisk pop.

Den nivån tangerar Mouse On Mars med »Autoditacker«, vars nya, mer irrationella rytmik också påminner om senare års underskattade Orbital. Men där engelsmännens skönhet är kylslagen intill det isiga är Mouse On Mars varma och lidelsefullt romantiska.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: