ELDKVARN
Lyckliga tider
EMI
Trender kommer, trender går, men Eldkvarn består. I snart 30 år har Plura Jonssons eget popbygge stått där. Stammarna är fortfarande starka, taket tätt och oljepannan i källaren sprider värme i hela huset. Det är något betryggande och beundransvärt med ett band som så enträget svingar hoppets fana, utan att nedslås av varken vikande försäljningssiffror eller att lämpliga konsertlokaler behöver allt färre stolar.
Eldkvarn har haft några tunga år. Rent musikaliskt har Plura, som trots allt står för lejonparten av bandets material och konstnärliga framtoning, sökt sig utanför sina vanliga domäner — »Pluralism« var en halvdan flirt med dagens dans- och klubbmusik, »Sånger från Nedergården« lite väl mycket lundellsk skärgårdsidyll, och hans soloplatta ett stycke pinsam tjejtjusarsoul. Kungarna från Broadway har onekligen råkat få sina kronor lite på sniskan.
Plura Jonsson har inte heller lyckats bli samma sorts nationalhjälte som bolagskollegan Lundell, trots att han i grunden gör samma sorts inställsamma, lättuggade rotrock i tydligt blågula färger. Skillnaden är väl att Plura inte har samma krampaktiga Bellman- och Taube-neuros som Lundell. Han trivs bäst i slutna sällskap. Vilket kanske gör honom ärligare.
»Lyckliga tider« är den passande titeln på Eldkvarns första riktiga studioplatta på, vad är det, fyra år? Den är passande eftersom flera av de bärande texterna pekar framåt, utåt och uppåt. Här finns en vilja och en hoppfullhet som inte hörts från dessa stämmor på lång tid; här finns en frihetstörst som genomsyrar merparten av låtarna, från inledande »Om stjärnor faller« genom »Lördagkväll-söndagmorgon« (inklusive gitarrvevande à la Who årgång 1971) och fram till avslutningen »Nånting måste gå sönder«, vars tragiska grundton balanseras av vetskapen om att det finns en väg ut; en van morrisonsk studie i hopp och förtvivlan och hopp igen.
»Lyckliga tider« är en långt mindre experimentell platta än Eldkvarns övriga produktion under det senaste decenniet. Enkelheten har åter blivit ledstjärna. Det skadar aldrig att låta sig lockas av andra huldror, men för första gången på bra länge lever nyfikenheten och traditionsbundenheten i en fruktbar symbios. »Lyckliga tider« känns inte konstruerad; den är skapad. Kanske har valet av studio — Silence i värmländska Koppom — hjälpt till. Det var ju där Eldkvarn först började veva med sina musikaliska kvarnvingar. Nu känns det onekligen som om de börjat snurra igen på allvar.
Micke Widell
Filed under: Album vol 2 #1, Betyg 07, Micke Widell, ELDKVARN, Micke Widell
Tidskriften POP revisited 