Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: ELYSIAN FIELDS – Bleed Your Cedar

ELYSIAN FIELDS

Bleed Your Cedar

Radioactive/Universal

Slå upp alla dina favoritband i ett rocklexikon och du ser att de flesta av dem »bildades på konstskola«. Men sedan går de i regel isär i de som tog konststudierna på allvar (amerikanerna) och de som skolkade och lirade pubrock i stället (engelsmännen).

Typiska engelska artschool-band kan vara vad som helst från Rolling Stones till Ian Dury & The Blockheads — och de som verkligen hade konstnärliga pretentioner (som Roxy Music eller Wire) snarare trotsade än tillhörde »scenen«, som handlade mer om att bli pissfulla på puben än att diskutera Warhol, Coltrane och Man Ray.

I New York definierade tvärtom scenen banden. Alltjämt lever den mytiska kopplingen mellan konstnärsloften på nedre Manhattan, de hippaste galleristerna i Soho och rockbanden från CBGB’S, och får unga band att bestämma sig för att skapa »arty New York-rock« innan de ens skrivit sin första låt. Och det som började med Velvet Underground och fortsatte med

Television har i dag en bländande typisk spjutspets i Elysian Fields, som med sympatisk självklarhet har just Velvet och Television som närmast inbyggda influenser; som gener; samtidigt som de har en lika stark och säregen personlighet i dag som förebilderna hade på sin tid.

Skivbolaget Radioactive tycks ha tagit fasta på just den personliga karisman och endast kontrakterat sångerskan, Jennifer Charles. Resten av Elysian Fields är formellt bara studiomusiker. Visst är Charles en unik uppenbarelse, både på scenen och i sin magiskt sensuella röst, men vore jag medlem i Elysian Fields hade jag tänt rätt snett på en sån deal.

Jennifer Charles fästman och bandledare, Oren Bloedow, är redan känd som en av New Yorks mest spännande gitarrister, och det är han som skriver musiken ihop med gruppens andra säregna instrumentalist, pianisten Ed Pastorini. Just i brytningspunkten mellan den Chinatown-heta gitarren och de luftiga jazzackorden på piano (som ibland till och med låter som en maniskt minimalistisk Ben Folds) ligger halva hemligheten med gruppen; strax ovanför svävar Jennifer Charles utmanande melodier och texter; strax under bultar kompet från en samtidigt rak och jazzigt följsam basist och trummis.

Låtarna är stora, öppna och skimrande vackra, som ett mycket mer spännande och skickligt Mazzy Star. Definitivt den bästa amerikanska rockplattan i år och kanske — det är ännu för tidigt att säga säkert — konstrockens viktigaste nya New York-fynd sedan Talking Heads.

Kjell Häglund

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 08, Kjell Häglund, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: