Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: THE DROWNERS – World Record Player

THE DROWNERS

World Record Player

A West Side Fabrication/MD

Det var en parentes i rockhistorien, men för skivbolaget A West Side Fabrication det stoltaste ögonblicket hittills i dess tioåriga karriär. När Skellefteå-bandet The Drowners tog sig in på Trackslistan, med sin »Summer Break My Fall«, var de det första bandet från bolaget som lyckades med den bedriften. Låten ifråga är en fräck kombination av discobeatet i Blurs »Girls & Boys« och en refräng som hämtar groggvirke från Pixies allra starkaste rockdrinkar.

Det var det här jag hade förväntat mig efter förra årets löftesrika debutalbum »Destroyer« och när jag i min recension av den skivan siade att The Drowners mycket väl kunde bli arvtagare till Nisse Hellberg och Wilmer X, slog jag med facit i hand huvudet på spiken. För övrigt är Nisse Hellberg en av de många rockcelebriteter som kommenterar var sitt spår på »World Record Player«. Nisse öser beröm över det mest bluesiga inslaget, »I Hear You Knocking«, medan Brett Anderson hyllar Tracks-hiten.

Rent artistiskt har The Drowners annars mer gemensamt med två band som växte upp i samma stad och debuterade på samma bolag, nämligen Wannadies och This Perfect Day. Ännu mer gemensamt har de med skotska Teenage Fanclub, både på gott och ont. Gott för att de utför ett så oantastligt pophantverk att man precis som när det gäller Teenage Fanclub bara kan sitta och himla med ögonen när de guldkantade poprefrängerna avlöser varandra. Och för det precisa, ursnygga arrangemanget på ett spår som »From a Distance«, där The Drowners klipper in ett klockspel som får en att tro att de slutit en hemlig pakt med Phil Spector.

Det onda i liknelsen med Teenage Fanclub är att The Drowners förmodligen får samma bemötande som skottarna av de mer trendkänsliga popkidsen. De är för tråkiga helt enkelt. För lite rock’n’roll. För lite sex. The Drowners är, precis som Teenage Fanclub, bara ett simpelt popband som sprutar ur sig exemplariska poplåtar och de har ingen annan ambition än att fortsätta skriva exemplariska poplåtar så länge de orkar hålla drömmen om att skriva den perfekta poplåten vid liv.

Men det är något en distingerad äldre gentleman som jag själv har fullkomligt överseende med. The Drowners tråkighet gör att fokus helt och hållet är inställt på musiken, och den är i svensk elitserieklass. Det enda undantaget är det elva och en halv minut långa tortyrredskapet »Happy Endings« som till och med deras USA-manager Jeff Eyrich sägs hata i de små recensioner som finns till varje låt. Absolut inget lyckligt slut.

Men det är också det enda jag kan anmärka på. The Drowners är anonyma som personer men stjärnor som låtskrivare. Och det är det senare som räknas.

Terry Ericsson

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Betyg 07, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: