Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: BOB DYLAN – Time Out of Mind

BOB DYLAN

Time Out of Mind

Columbia/Sony

Det finns gott om fullständigt omänskliga krav på Bob Dylan, inte minst när han nu efter sju år ger ut sin första platta med nyskrivet material. Vilket för övrigt är längre tid än det gick mellan »The Freewheelin’ Bob Dylan« och »Nashville Skyline«.

Kraven på att Dylan gång på gång ska beskriva, förklara och förändra våra liv hänger naturligtvis samman med att han en gång stod för den mest genomgripande musikaliska revolutionen sedan Elvis, vida större än den till exempel The Beatles representerar. Att artister av den kalibern överlever sina egna revolutioner, att de vägrar dö eller dra sig tillbaka i tid, gör att de därefter utsätter sig för just dessa orimliga krav och förväntningar. Och i detta är vi fans skoningslösa. Även om det kanske någonstans egentligen handlar om en besvikelse över att vi själva inte levt upp till de löften vi gav oss själva, för så länge sedan.

Dylan har handskats med den här situationen med en förvånansvärt cool attityd. Han har struntat i media och vägrat tala med överfilosofiska recensenter. Han har byggt en rad små rockband och han har turnerat världen runt flera varv för att spela för en skara fans som aldrig tycks minska. Han har tagit sig friheter med egna klassiker; han har rockat och rullat, ofta med en glädje som verkar helt genuin. Han har gett ut ett par briljanta album med tolkningar av den musik som en gång formade hans egen.

Han har vägrat lägga sig ner och dö, och när han nyligen ändå höll på att göra just det kom han tillbaka med en kommentar som både tycktes understryka hans nuvarande »vanlighet« och samtidigt peka ut hans kulturella lojaliteter: »Och jag som trodde att jag skulle få träffa Elvis!«.

»Time Out of Mind« är heller inte det totalt omskakande album många säkert vill och önskar att det ska vara. Och det är inte ens i närheten av ett relativt senkommet mästerverk som »Blood on the Tracks«. Men det är ett rätt sympatiskt litet rockalbum, om nu något så trivialt tillåts i det här sammanhanget.

Texterna är, med få undantag, tämligen platta. Han upprepar rätt simpla motiv och teman, både i låtarna sinsemellan och från sin tidigare produktion. Ska albumet textmässigt sammanfattas i en av dess textrader så skulle det vara någon i stil med »goin’ down the road feelin’ bad« eller kanske »same old rat race, life in the same old cage«. Kanske inte så imponerande från en man som en gång skrev »Mr Tambourine Man«, men precis som gamla bluesfraser får orden sitt liv av hur de sjungs, vilket innehåll de laddas med, inte av vad de faktiskt stavar till på papperet. En vän till mig påpekade att stämningen är mycket »end of the line« och när Dylan sjunger som bäst förmedlar han en mycket stark känsla av just det. Uppbrott, oro, olycka, klaustrofobi och död; i de bästa stunderna kopplat till sned humor och ironisk reflektion.

Producenten/gitarristen Daniel Lanois och ärrade sydstatsmusiker som Jim Dickinson, Augie Meyers och Steve Earles gamle steelgitarrist Bucky Baxter gör ett gott jobb med ett ojämnt, inte alltid inspirerande låtmaterial. Musiken har en skitig, sargad karaktär och en jordig blueskänsla som i många spår förhöjer känslan av uppgiven desperation, och bär den kraftfullt framåt. I andra, som i den Billy Joel-inspelade »Make You Feel My Love«, finns det inget som kan rädda eller maskera låtarnas genomskinlighet.

Bäst på plattan är den tjugo verser långa och avskalade »talking blues« som avslutar plattan. Ogripbara drömmar och triviala vardagsobservationer — »I’m listening to the new Neil Young, I gotta turn up the sound« — vävs samman i en odramatisk låt utan början och utan slut. En trött man vandrar nerför en gata som lika gärna kan vara hans eget oförlösta liv. Människor han möter, saker han ser, drömmar han haft och drömmar han fortfarande kan se som hägringar vid horisonten. Torrt konstaterande, olitterärt, men inte utan självironi. Han ser en servitris i ögonen och frågar vad det är han egentligen behöver, hon svarar att han nog vill ha ett par hårdkokta ägg.

Effekten är hur som helst hypnotisk, man vill att han ska fortsätta och fortsätta. Och säkert skulle han kunna. När han efter sjutton improviserade minuter kom ut ur studion konstaterade Lanois att det var en fantastisk låt, och frågade om det inte fanns en kort version. Varpå Dylan blixtsnabbt replikerar att »det här är den korta versionen«.

Humor och desperation har alltid trivts i samma säng. Och Dylan har säkert fler bra plattor i sig. Även om han varken kan eller vill förändra vår uppfattning om världen.

Lennart Persson

Filed under: Album vol 2 #1, Betyg 07, Lennart Persson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: