BLAZE
Basic Blaze
Slip’n’Slide/Border
Jazzfunken är tillbaka och den är här för att driva oss till vansinne. Lenny Fontana, Joe Claussells Spiritual Life-etikett, Ballistic Brothers »Rude System«, LTJ Bukem älskar Weather Report och Masters At Work har just spelat in ännu en singel tillsammans med de mjukaste av jazzfunkgitarrister — George Benson.
En del av det är väldigt bra, som Joe Claussells remixar av Ten City och Ballistic Brothers nya version av sin egen »Blacker«. Men i ett lite större perspektiv är jazzfunkens renässans i klubbvärlden ganska absurd och en del välkomnar den med lika öppna armar på klubbgolvet som Genesis hade välkomnats på en spelning under The Clashs White Riot-turné.
Och discjockeys dyrkan av Blaze är något av den jazziga housemusikens svar på den engelska mansrockens kärleksaffär med Paul Weller. Att »Heavy Soul« är ett av de senaste årens tröttaste skivor rör dem inte i ryggen; »det är ju Weller«.
Man skulle kunna säga detsamma om »Basic Blaze«. Om man vill vara elak.
Jag såg Blaze live, som förband till Bobby Brown, i en islada för sju år sedan. Då var de en ung och naiv trio från New Jersey som ville förena housemusikens modernitet och teknologi med politisk soul från det tidiga sjuttiotalet. På deras debutalbum, »25 Years Later« från 1990, var de aldrig mer än summan av sina influenser. Ett spår lät exakt som Isley Brothers, ett annat som Donny Hathaway, ett tredje som Stevie Wonder och så vidare. På scen var de inte särskilt bra, de sjöng falskt och verkade inte riktigt veta vad de pysslade med. Och »25 Years Later« floppade, Blaze lämnade Motown och återvände till New Jersey där de på egna små etiketter återgick till att skriva och producera garage och house för andra artister och sig själva.
Det var då de upptäckte jazzen på allvar. Det Blaze som under de sista två åren börjat få upprättelse är en radikalt annorlunda grupp än den vi mötte på »25 Years Later« eller på alla de singlar som ledde till deras kontrakt med Motown. En av dem, »Reachin’«, som de gav ut under namnet Phase II, är fortfarande en av de mest hoppfulla sånger som housemusiken gett oss.
I dag är Blaze duktigast i klassen. Med jazzen — och jazzfunken — som ledstjärna låter de långa solon expandera, bara hälften av albumets åtta spår har några vokala inslag. I ett av dem, »Klubtrance«, har Blaze dessutom gett övermogna discjockeys världen över en alldeles egen Scatman John.
»The Garden« är en vacker houseballad med oklanderlig falsettsång och samma gospeltema som deras tidigaste singlar.
Men det är bara i »My Beat« som den låga som alltid skilde Blaze från de andra lyser lika starkt som för sju-åtta år sedan. Där hörs deras kamp för att få oss att lyssna — i stället för att bara imponera på oss med skickliga solon — i varenda textrad.
»Basic Blaze« är inget dåligt album, men i grund och botten är det ljummen kvalitetsmusik för folk som borde spärras in i ett rum där Velvet Undergrounds samlade verk dundrar ur en sprucken radio dygnet runt. Och det är musik som får mig att känna en oändlig tacksamhet gentemot Fatboy Slim och Stretch’n’Vern för att de i alla fall försöker göra våra fredagsnätter lite, lite festligare.
Andres Lokko
Filed under: Album vol 2 #1, Andres Lokko, Betyg 04, Andres Lokko, BLAZE
Tidskriften POP revisited 