Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1:2] Album: BJÖRK – Homogenic

BJÖRK

Homogenic

Mother/PolyGram

»I’m so bored with cowards« ryter Björk i »5 Years« på nya albumet »Homogenic« och med de orden skriver hon för femtielfte gången sitt manifest på popetablissemangets näsa. Men den Björk som på samtliga sina soloprojekt kutat som en skottspole mellan de musikaliska ytterligheterna har den här gången skalat bort kuriositeterna och infallen och presterar en samling sånger som i takt och ton är lika sammanhängande sinsemellan som var för sig förvånande balanserade.

Associationsbanorna går ofta till Stina Nordenstam som följde upp två sköra, melodiska plattor med den betydligt mer svårforcerade industrijazzen på »Dynamite«. Björk använder samma till synes avvisande grepp här — på »Homogenic« hörs inga jazzflirtar som debutens strålögda tolkning av Burke & Van Heusens standard »Like Someone in Love«, eller det rungande storbandssvänget på »It’s Oh So Quiet« från »Post«. Albumtiteln talar sitt tydliga språk — om hon tidigare använt en nästan skenande eklekticism som stomme i sin musik verkar »Homogenic« ha den rytmiska och musikaliska enhetligheten som ledstjärna, och det är ett på alla sätt tyngre, långsammare och molligare album än de föregående. Låtarna bygger ofta på variationer av bara två och ibland till och med ett enda grundackord, men ovanpå dessa skäligen enkla harmonier strömmar Björks röst ut i de mest märkliga melodier hon sjungit. När jag för tredje eller fjärde gången i sträck spelar igenom albumet har musiken nästan flyttat in i min kropp. Trummorna pulserar som samplade hjärtslag och sångerna knyts ihop av ett egendomligt driv till en lång, hypnotiserande räcka av klanger och toner. Här finns en organik lika svår att sätta ord på som omöjlig att värja sig från när man lyssnar.

Ändå, eller kanske just därför, har jag problem med plattan. De gånger det blixtrar till i produktionen är det inte av dundrande technorefränger som debutens fantastiska »Big Time Sensuality«, inte heller av sagolikt vackra melodier som förra plattans »Possibly Maybe« eller »You’ve Been Flirting Again«. På »Homogenic« består utbrotten snarare av sylvassa industritrummor som nästan dränker hennes sång — »Alarm Call« — eller hårt distade skrik och ett ilsket skärande oljud som glider mellan högtalarna i den praktiskt taget olyssningsbara »Pluto«.

Den luftigt arrangerade »Joga« är ljuvlig, likaså »Bachelorette« med ett varmt stråkgroove, resoluta trummor och försiktiga blås i ett munspel, och i mitten av »5 Years« stannar allt plötsligt upp för ett par sekunder och där smyger de andlöst vackra stråkarna igen. I de stunderna är »Homogenic« fantastisk. Men alltför ofta saknas något att hänga upp lyssnandet på, och när avslutande »All Is Full of Love« flutit iväg och så småningom utplånats i ett avlägset technokosmos sitter jag förvirrad kvar framför högtalarna och längtar förgäves efter avslutning och stringens. »Homogenic« är måhända samlad i sina intentioner och fokuserad in i minsta melodislinga, men någonstans har ändå de gnistrande röda trådar av mål och mening som knutit ihop Björks musik till nittiotalets mest färgsprakande musikaliska smällkarameller lämnats att hänga fritt i luften.

Anna Hellsten

Annonser

Postat i:Album vol 2 #1, Anna Hellsten, Betyg 06, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: