WILCO
Being There
Reprise/Warner
Och hör ni något konstigt i bakgrunden, så kan det mycket väl vara bjällror. Phil Spector ler och Wilco har gjort en platta som gapar över en himla massa.
Den är spretigare och ambitiösare än debuten, som så sorglöst mixade Gram Parsons och Creedence Clearwater Revival, rätt upp och ner. Mer inåtvänd och sökande, men samtidigt väldigt öppen i sitt sätt att redovisa uppenbara influenser. Inte nödvändigtvis bättre, men kanske mer hållbar i sitt sätt att utmana våra förväntningar.
Här finns det mesta: stillsamt, sorgset singer/songwriter-stuk; gnisslande, bökig Neil Young-rock; orkestrerad pop med ekon av Beatles och Beach Boys; fiol och banjovisor som runnit ner med en bäck från Appalacherna; rastlös, nervig countryrock av det slag gruppens ledare Jeff Tweedy gjorde så övertygande med sin förra konstellation, Uncle Tupelo.
Nitton spår på en inte särskilt lång dubbel-CD jag hoppas skivbolaget tänker sälja för priset av en. Nitton skamlösa och kärleksfulla nerslag i Tweedys, och kanske i din och min, skivsamling. Njutbart och bitvis briljant, i sina mest melankoliska ögonblick, men inget mästerverk.
Lennart Persson
Filed under: Album #21, Betyg 07, Lennart Persson, Lennart Persson, Wilco
Tidskriften POP revisited 