ULF LUNDELL
På andra sidan drömmarna
EMI
Ulf Lundell är inte bara mediamanipulatör, han skriver sånger också. Det har varit lätt att glömma bort det på sistone.
Ulf Lundell börjar närma sig femtio och han har en lång historia att berätta. En historia som sträcker sig över sisådär 140 minuter. Och den handlar om de stora frågorna. Om döden, om livet och om kärleken mellan en yngre kvinna och en avsevärt äldre man. Och så handlar det om Sverige, om Skandinavien, om att inte förlora hoppet, om att livet trots allt kan vara så oerhört vackert mitt i allt det smutsiga som pågår omkring oss.
»Gott att leva« behandlar det sistnämnda. Men det är ganska svårt att upptäcka. »Gott att leva« har ett Motown-beat på betongfötter med en nycementerad blåssektion i förgrunden. Det är svensk muskelrock som låter så där som bara svensk muskelrock kan göra. Och så har jag för mig att Galenskaparna har skrivit den där refrängen en gång tidigare.
Singeln »Upp!« är outhärdlig. Och visst är det bluesig muskelrock igen. Musik blir inte tråkigare än så här. Dessutom finns det ansatser till samma tunnhåriga rockfunk som Springsteen försökte sig på med »57 Channels«.
Det är mycket som flyter omkring i både Lundells och Springsteens ådror, men inte finns där någon funk.
Brandtalet i mitten av »Upp!« är den enda ursäkt jag kan hitta för att den över huvud taget släppts, det är också det enda i låten jag orkar lyssna på. Den musikaliska inramningen är hemsk.
Samma stelopererade ZZ Top-gung är grunden för »Idiot City«. Med all rätt är Lundell förbannad på allt som händer i Sverige. Men klär man protesten i gräslig »Snuten i Hollywood«-rock från mitten av förra decenniet låter man bara som en gammal farbror som inte har en aning om hur han ska hantera sin ilska.
För någon som håller Bruce Springsteen nära hjärtat är det lätt att få för sig att Springsteen inte längre skriver de låtar Lundell vill höra. De där romantiska sångerna som aldrig släpper taget om en, hur enkla de än kan verka. De där sångerna som jag alltid vill höra åtminstone en gång till innan det är dags att gå hem, innan baren stänger, innan flickorna hinner hämta ut kapporna från garderoben.
Det är Lundells motsvarigheter till de sångerna som jag verkligen gillar, då backas de slitna fraserna om hur gott det trots allt är att leva upp av lika livsbejakande musik.
Han har gjort det förr och när han avslutade det ena av förra årets två samlingsalbum med den nyskrivna »Älskling« resulterade det i en av hans bästa låtar. På fyra sprudlande minuter sammanfattade han mer än han kanske tror av det jag inbillar mig att han försöker säga med »På andra sidan drömmarna«.
Där förvandlades han till en tonåring som spelar luftgitarr framför spegeln till »Born to Run« och »No Surrender«, men med den nästan femtioåriga mannens kännedom om besvikelsen, om kärleken som kanske inte överlever kvällen.
I »Förlorad värld« gör han det igen. Och att han än en gång ber henne ta på sig sin vackraste klänning är alltid att föredra framför den där raden i, om jag minns rätt, »Det goda livet«, där han tänker »ta på sig bandanan ikväll«.
Så till »På andra sidan drömmarna« spelade han in en »Hungry Heart« (»Levande och varm«) och sedan en till (»Förlorad värld«) för att han själv ville höra dem. Tror jag. Någon var ju tvungen att axla ljudet av The E Street Band i sitt esse. Det finns ett lika stort ansvar i det som i Lundells ofta glödande texter om Sverige och den ondska som föds ur arbetslösheten och ur den ökade klyftan mellan låg- och höginkomsttagare.
»Jag har en träff med halva livet/Jag har en träff som betyder mer än allt jag nånsin skrivit/Mer än allt som är på väg ner«, sjöng han i den redan nämnda »Älskling« från 1995.
»Folket bygger landet« och »Du har ett jobb« är ännu ett par doser klumpfotad muskelrock. Är det så att ett socialt patos automatiskt genererar bluesrock och finlirade gitarrsolon med avklippta T-shirt-ärmar? Jag har hört det tusen gånger och jag vill aldrig höra det igen. Ingen text kan rädda så urbota trist svensk rock.
Det finns inget dåligt väder, det enda som finns är mysteriet, säger Lundell själv om albumet. Jag förmodar att det är mysteriet med den svenska muskelrocken han syftar på.
Men trots överdosen av muskelrock ska man nog vara glad att Lundell älskar sin Springsteen för mycket för att göra en hel »Juliet Letters«. För det är ditåt han sneglar i »Strändernas svall«. Till modern klassisk musik — eller vad det ska kallas — skrålar han en historia där »hennes trosor hänger kvar i kaktusen sedan i går« och vi får veta att »när lejon älskar gör dom det med tänder och klor«.
I avslutande eposet »Connemara« sjunger Lundell att »snart kommer döden, som en dimma, som ett himmelskt ljus eller som ett rent helvete. Som en tisdag på IKEA«. Och ur högtalarna, där vi köar med bokhyllan Billy och stans billigaste värmeljus i våra kundvagnar, spelas ändlös svensk muskelrock. Där får vi stå och längta efter de romantiska klockspelen som ju finns där någonstans. På andra sidan drömmarna.
Andres Lokko
Filed under: Album #21, Andres Lokko, Betyg 04, Andres Lokko, Ulf Lundell
Tidskriften POP revisited 