THE LONDON FUNK ALLSTARS
Flesh Eating Disco Zombies versus the Bionic Hookers From Mars
Ninja Tune/Next Stop
Jag är varken lastgammal eller förtorkad rockräv, men att förlora mig i flippade rytmexcesser på ett ångande klubbgolv tillhör inte mina käraste sysselsättningar. Och jag har verkligen försökt. I Roskilde häromåret släpade min kompis med mig till Deeday-scenen. OJ på DJ avlöste varandra, på väggarna projicerades oljefilm, stroboskoplamporna blinkade frenetiskt, kolsyreröken sprutade, haschdimmorna låg täta och ett helt hav av människor, mestadels pojkar med stora T-tröjor och festliga skägg, ägnade sig åt någon sorts introvert jogging till tonerna av rymdljud och breakbeats. Jag tyckte det var urjobbigt, och efter någon halvtimme gav jag upp och gick ut och satte mig på gräsmattan, mer sur och svettig än eggad och euforisk.
Brittisk dansmusik är för mig »Dream Come True« snarare än »Leave Home«, jag älskar Saint Etiennes singlar men jag har aldrig förstått mig på remixarna och jag tycker att The Chemical Brothers omstöpning av »Jailbird« är alldeles förfärlig. Musik som uteslutande är baserad på rytmer — snarare än melodier i ordinär mening — är i mina öron stundtals fascinerande men sällan exalterande. Jag kanske knarkar för lite, är trist traditionalist eller helt enkelt bara har fel kön — det är ju inte för inte som ett av de flitigast förekommande uttrycken i genren är »pojkrum« — men när jag försökt svänga loss har jag oftare känt mig som en tafatt elefant än en groove machine.
Förmodligen är det därför jag har svårt att ta till mig London Funk Allstars, ett av dansetiketten Ninja Tunes flaggskepp som är en löst sammansatt grupp med den experimenterande OJ Jason i förgrunden. Jason växte upp med jazz, soul, hip hop och breakdance och efter att ha jobbat som discjockey några år på olika London-klubbar bestämde han sig för att sammanföra alla sina influenser och göra sin egen musik, och på papperet verkar deras andra album »Flesh Eating Disco Zombies…« nästan lika bra som Ballistic Brothers eller Black Science Orchestra.
Det är det dessvärre inte. När Ashley Beedle & Co utrustar klassisk soul och disco med ultrahippa dansskor skapar de musik som går rakt in i både hjärtat och fötterna. Till London Funk Allstars gör jag inte mycket mer än nickar gillande och trummar lite förstrött med fingrarna.
Plattan är en brokig mosaik av maffiga rytmer och sprattlande trummor, spetsat med jazziga grooves, somriga tvärflöjter och yra samplingar, och det är för all del både skön och behaglig lyssning. Men musiken är vinglig och luddig i konturerna och det övergripande intrycket är så flyktigt att jag knappt minns en enda låt när skivan är slut, med undantag för den Earthling-ruggiga »Knee Deep in the Beats pt I«.
Det är möjligt att jag inte fattat någonting, och kanske tycker någon att jag gör mig skyldig till grov hädelse när jag hävdar att titeln är det enda riktigt roliga med den här skivan. Nåja. Jag tar den risken.
Anna Hellsten
Filed under: Album #21, Anna Hellsten, Betyg 05, Anna Hellsten, THE LONDON FUNK ALLSTARS
Tidskriften POP revisited 