APHEX TWIN
Richard D. James
Warp/Borderline
För ett knappt decennium sedan skrev framtidsforskaren och technoteoretikern Alvin Toffier att det sena nittonhundratalets datorfrälsta barn lever i de digitala kretsarnas hastighet, i mikrosekunder, medan deras föräldrar fortfarande tickar fram i takt med sekundvisaren på sina armbandsur.
Han syftade på den generation som närmade sig tonåren när den stora hemdatorvågen exploderade i början av åttiotalet; den generation, i första hand pojkar, som inte bara spelade spel vid skrivborden i sina pojkrum, utan blev lika fängslade av datorn i sig, av elektroniken och programmeringsspråken, som många av deras pappor blivit av sina flygplansmodeller.
När en engelsk tidning nyligen frågade Richard »Aphex Twin« James om den viktigaste händelsen i hans liv svarade han att det var när han köpte sin första dator — en Sinclair ZX81, den första riktigt billiga hemdatorn. Han lärde sig programmera, vann en tävling i en datortidning när han lyckades pressa fram ljud ur den nästan omöjligt begränsade plastlådan, och fortsatte sedan att bli allt mer fixerad vid kopplingen mellan musik och datorer.
När man nu läser intervjuer med Richard James och lyssnar på hans musik verkar det som om hans tillvaro har utvecklats fullständigt linjärt sedan dess. Pojkrummet har visserligen flyttat till London och gränsar inte längre till föräldrarnas vardagsrum, men barndomsintressena och den naivt envisa gör-det-själv-attityden verkar vara absolut identiska.
Och även om Alvin Toffiers påstående om den nya generationens förändrade livspuls inte är mer än en teoretisk slogan, så gör sig de där mikrosekunderna ofta påminda i Aphex Twins spastiskt datorspeedade rytmer.
På »Richard D. James« är kontrasten mellan hans mjukt melodiska och hans rastlöst sprattlande sida starkare än någonsin. Inledande »4« låter som ett skirt, technoromantiskt Yellow Magic Orchestra virvlande bland behagligt studsande, hyperelektroniska drum’n’bass-attacker; singelspåret »Girl/Boy Song« är sentimental pseudoklassicisism överkörd av frenetisk breakbeatenergi, medan avslutande »Logan Rock Witch« kombinerar kyrkorgel och en enkel syntmelodi med skramlande, jazziga rytmer, kväkande mungiga och tutande barnkalasflöjt.
En speciell påminnelse om barndomens datorintresse dyker upp i »Peek 824542,01«, döpt efter ett kommando på den dator som följde efter ZX81 — ZX Spectrum — och innehållande det numera nostalgiska ljudet av datafiler sparade på kassettband.
Men det finns också barndomsassociationer av ett annat slag över den här skivan. Titelns »Richard D. James« är nämligen inte samma Richard som har spelat in musiken, utan — bisarrt nog — en bror som dog vid födseln 1968. Mamman bearbetade sin sorg genom att ett par år senare ersätta den gamle Richard med en ny, något som har följt den senare som en skugga, eller »närvaro« som han själv uttrycker det, genom livet. Av någon anledning — »det kändes som en trevlig idé« — har han bestämt sig för att uppkalla det här albumet efter brodern; han har dessutom använt ett fotografi på gravstenen som omslag.
Tillsammans placerar de här olika perspektiven (om inte det senare är en hysterisk fejk) »Richard D. James« i ett märkligt, sentimentalt ljus, där sprudlande entusiastiska dagar i pojkrummet med nya ljud och nya apparater filtreras genom tankar om en bror som skulle ha blivit en Aphex Twin men aldrig fick chansen.
Sebastian Stebe
Filed under: Album #21, Betyg 07, Sebastian Stebe, APHEX TWIN, Sebastian Stebe
Tidskriften POP revisited 