CASSANDRA WILSON
Blue Light ‘Til Dawn
Blue Note/EMI 7 81357
Att följa Cassandra Wilsons karriär har krävt ett specialintresse utöver det vanliga. Åtta album har jag lyckats nosa upp genom åren; samtliga på små specialistetiketter för avancerad nutidsjazz.
Först när jazz blev London-hippt igen och Straight No Chaser började hypa hennes moderna New York-plattor på JIW-etiketten började cirklarna på vattnet bli så vida att man kunde hitta hennes plattor i affärerna utan att först beställa dem via tyska eller japanska mellandistributörer. Och nu lanseras hon ironiskt nog som den kommersiella jazzens mest nyutsprungna nyponros, vars »major label debut« ledsagats av en redan legendarisk, lyrisk klassikerrecension i amerikanska soulmagasinet Vibe.
Skivbolagstransfern till anrikt traditionalistiska Blue Note känns också som en tydligt markerad omstart. Tjugo år har retuscherats bort från hennes ansikte på de extremstylade omslagsfotona, och det aviga och elektriska som fansen vant sig vid i hennes musik har bytts ut mot softat stålsträngad blues.
Men det är bara på ytan uttrycket förändrats. Blandningen mellan egna kompositioner och genomtänkta adaptioner är lika exakt som alltid, och en ständig närhet till sorgmodigt introverta latininfluenser gör musiken minst lika farlig och spännande som den är snygg och behaglig.
Bland musikerna märks både ärrade äss som Kenny Davis och yngre avantgardister som kletzmerklarinettisten Don Byron. Covervalen har fallit på Van Morrison, Robert Johnson, Ann Peebles, Joni Mitchell och Ray Charles, men bäst är den märkligt voodoo-laddade akustiska sambainterpretationen av Stylistics soulklassiker »Children of the Night«. Årets jazzinspelning, vågar jag redan lova.
Kjell Häglund
Filed under: Album #07, Betyg 08, Kjell Häglund, CASSANDRA WILSON, Kjell Häglund
Tidskriften POP revisited 