Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Album: WHIPPED CREAM – HorseMountain

WHIPPED CREAM

HorseMountain

Snap/MNW 14

Whipped Creams mastermind Jörgen Cremonese är otvivelaktigt en av landets skickligaste gitarrister. Tidigare har han lyckats balansera sina tekniska färdigheter på rätt sida om det som borde vara varje gitarrists rättesnöre; att aldrig framhäva sig själv på bekostnad av den övriga musiken, att briljera utan att för den skull fara ut i plågsamma soloutflykter.

Jag skriver tidigare för på nya, tredje albumet »HorseMountain« tar Cremonese steget fullt ut mot den stil han kanske innerst inne trängtat efter att få spela från början; hårdrock. Neopsykedelian från debuten »…& Other Delights« är bortblåst, förintad av ett envetet riffande som minst sagt ger mig en bitter eftersmak.

Bra hårdrock har alltid en speciell fysisk känsla som bara sitter där som en medfödd reflex, bra hårdrock som Stooges, Led Zeppelin, Nirvana och Manic Street Preachers tar inga konstiga omvägar över onödiga gitarrsolon, och även om det förvisso är en svårartad balanskonst finns det i min regelbok ingenting som ursäktar de rifforgier Cremonese här ger sig hän åt. Och när trummisen på »Fresh« får sitt alldeles egna trumsolo har samtliga tabun överskridits så till den milda grad att skällsorden faktiskt tryter.

Den nya kostym Whipped Cream dragit på sig kommer att skrämma bort de lyssnare som fascinerades av poppsykedelian, deras publik kommer sannolikt att totalt bytas ut och i stället bestå av den grunge- och hårdrockmaffia som ser upp till Pearl Jam och liknande avarter inom musiksläktet. Det skulle inte nämnvärt förvåna mig om exempelvis »Fire« slog till och blev en dunderhit på collegeradion i Seattle, men själv står jag bara ut med de tre befriande spåren »You Know the Time Is Right«, »Ways« och titellåten. Befriande för att Elizabeth Punzi sjunger, men allra mest för att frånvaron av envetet riffande fungerar som ett vaccin mot irriterande hårdrocksbaciller.

Värst är ändå »Spare Me«. Jag förstod aldrig, eller ville inte förstå, när Cremonese/Punzi talade sig varma för de groteskt uppblåsta symfonirockarna Yes. Men på »Spare Me« slår Whipped Cream osannolikhetsrekord i symfonirockpompös gerillaverksamhet, och det enda kända medicinska hjälpmedlet för att överleva detta finns att köpa på varje välsorterat apotek. Öronpluggar.

Terry Ericsson

Filed under: Album #07, Betyg 02, Terry Ericsson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: