BONNIE RAITT
Longing in Their Hearts
Capitol/EMI 781427
Kanske är jag fel man för det här. Jag menar, min åsikt är att damen i fråga gjort en enda omistlig inspelning. Och det var ett spår på en platta med tolkningar av musiken till Walt Disneys filmer…
I övrigt är hennes position ett mysterium för mig. Dels att hon på senare år nått sådana framgångar som tillrättalagd mainstream-artist i den amerikanska bilradiovärlden, men även hennes tidigare status som kultartist var obegriplig.
Hon är säkert rätt på alla möjliga sätt — självständig, rödhårig, hårt kämpande kvinna, som skriver sitt eget material, känner riktiga bluesmusiker och spelar slidegitarr som en hel karl — men mest av allt är hon bara tråkig och förutsägbar.
Den här plattan skiljer sig inte från hennes två närmast föregående, den är varken bättre eller sämre än dessa. Det är bara ytterligare en Bonnie Raitt-platta. Här finns inte en melodi man inte hört förut, inte en textrad som griper tag i en, inte ett enda slidegitarrsolo andra inte gjort bättre.
Don Was är en bra producent. Klok och känslig, mån om den amerikanska musiktraditionen och ändå medveten om de kommersiella spelreglerna. Men han kan inte koka soppa på en spik. Man anar hans hand i valet av Sweet Pea Atkinson som sensibel bakgrundssångare, i den kammarmusikaliska inramningen av ett spår, i den irländska touchen på ett annat, men det räcker inte.
Raitt kommer visserligen något bättre till sin rätt i de ballader där man dragit ner på tempot, skalat av en del av klichéerna i kompet och gett henne en chans att ta till sig orden hon sjunger. Och valet av Richard och Linda Thompsons gamla mästerverk »Dimming of the Day« tyder på oerhört god smak, men vacklande omdöme.
Mer typiska för plattan är en handfull stentrista karbonkonstruktioner. Utan drama, utan passion, utan närvaro, utan en röst som kan skaka liv i klichéerna.
Lennart Persson
Filed under: Album #07, Betyg 04, Lennart Persson, BONNIE RAITT, Lennart Persson
Tidskriften POP revisited 