Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #7] Album: ROLLINS BAND – Weight

ROLLINS BAND

Weight

Imago/BMG 21034

1987 frågade journalisten Robert Fischer Henry Rollins vad han egentligen ville med sitt liv. »Härifrån«, svarade Rollins, »ut«. Det är inte så lite kusligt att någonstans i dånet av »Disconnect« inse att detta fortfarande verkar vara Rollins främsta ambition. »I Wan’t Nothing Right Now«. Inget hjälper tydligen.

Ju mer man synar Rollins arbete, desto mer verkar också denna smärtsamma medvetenhet om sin omgivning vara det alltigenom dominerande temat. »Icon« må vara det musikaliskt mest tillgängliga spåret på »Weight«, men det berättar en olustig historia. Allas ögon är vända mot den självförbrännande, djuriske och samtidigt övermänsklige hjälten på scen. Han, som korsfäster sig själv för er, live, ikväll.

Strax efter följer »Liar«, som uppmärksammades när Henry Rollins började turnera med det här materialet i somras på grund av att det är ett av exemplen på att Rollins Band nu övergett »Allt-På-11«-principen för en betydligt mer varierad ljudbild.

Personligen tycker jag att det är en mycket positiv utveckling. Ni vet den där mumlande inledningen till »Just Like You« på »End of Silence«? Just så. Även »Liar« är skriven i episk Sabbath-esque form. Här finner vi en bränd ensling som till sist ger sig ut för att finna mänsklig kontakt. Allt är emellertid, som alltid hos Rollins, dödsdömt från början.

Lyckligtvis finns det också ett par andningshål bland allt det tunga på »Weight«. Som i »Civilized«, som koncentreras kring frasen »You-Think-You’re-Different-But-You’re-Just-Another-PIG-To-Me«.

Ha, en del saker förändras aldrig; det känns som gamla Black Flag. På »Step Back« sänker sig Rollins till och med till att använda ord som »motherfucker«, mig veterligen för första gången sedan 1986.

Slutlig bedömning; en del förfaller inte till självömkande soloplattor när deras geniförklarade band lägger av. En del skriver låtar som »Tired«.

Och att han fortfarande finns hos oss är, som jag ser det, ett slutgiltigt skäl att förtrösta om framtida popmusik.

Ulrika D. Andersson

Filed under: Album #07, Betyg 08, Ulrika D. Andersson, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: