LARS DEMIAN
Man får vara glad att man inte är död
Alpha/Sony 052
Det finns skäl att anta att Lars Demian vill vara ett slags blågul Tom Waits. Men i själva verket låter han som en intellektuell Traste Lindén. Eller en Per Persson uppväxt i teatermiljö i stället för i raggarbil. Ska man göra »Swordfishtrombones« på svenska räcker det liksom inte att skriva frejdig rännstenspoesi, släpa in en marimba i studion och sjunga manierat. Man måste ha täckning för dramatiken också. Man måste ha en trovärdig attityd. Man måste ha något som åtminstone kan lura lyssnaren att tro att ögonen sett vad munnen sjunger.
Eljest blir uttrycket bara en tom, teatralisk pose och den tilltänkt eldfängda gycklarrocken förvandlas — som på »Man får vara glad…« — till burlesk landsbygdspop i ceremoniös makeup.
Det är inte så lyckat. Jag kan svårligen tänka mig en mer magstark felkonstruktion än pretentiös buskis…
Sedan ska vi inte ta ifrån Lars Demian att han, oavsett framförandet, skriver begåvade texter.
Jag irriterar mig visserligen på den antika formen; karln har en olycklig, typiskt svensk fäbless för gammelmanspoetiska bilder av typen »månen lyste blek i bländvit snö«. Men det hindrar inte att han samtidigt äger den gode historieberättarens gåvor. »Serenad kl 0415«, »Gammeldansk«, »Fyllot & Miss World« och »Den tragiska historien om Tomten, Näcken och den Svarta Madam« är alla noveller med både färg och must och avväpnande humor.
Emellanåt känns dock förlorarromantiken — för att nu kila in ytterligare en reservation — en smula patetisk.
»Det är bara dom som inte äger någonting/som förstår vad livet verkligen är/Det är ingen skam att vara fattig/lever ifrån hand till mun gör slik/Men skjuter sig för pannan när börsen den går ned/det gör bara den som är rik«, heter det i »Pengar«.
Sådana rader skriver bara den som aldrig varit riktigt fattig.
Per Bjurman
Filed under: Album #07, Betyg 03, Per Bjurman, LARS DEMIAN, Per Bjurman
Tidskriften POP revisited 