TITIYO
This Is
Telegram/Warner 4509-92916
Den havande kvinnan vadar i en kraftig ström av kemiska förändringar. Först flyter hon energiskt ovanpå tillvaron, uppburen av endorfiner, för att direkt efter förlossningen sjunka ner i mjölkhormonernas mjuka våld, som stänger ute och kopplar bort allt som stör kontakten med barnet.
Pretentiösa popkreatörer brukar kalla sina album »barn«, men i Titiyos och Magnus Frykbergs fall har arbetet med den senkomna uppföljaren till deras presshypade debutplatta sammanfallit med nedkomsten av parets första, verkliga barn. Och ett äktenskap av kreatiner och enzymer har alldeles uppenbart ingåtts. Här hörs såväl preproduktionens uppåtverkande endorfiner i kompositioner och arrangemang, som de nerstressande mjölkhormonernas inverkan på en produktion så softad och laidback att den gränsar till ett sömndrucket amningsrus.
Om debuten hämtade sitt vatten ur djupt kunniga, ungdomliga klubbkällor, så är uppföljaren snarare stadgad, intellektuell och moderlig.
Härmed tar Magnus Frykberg inte bara plats bland den svenska populärmusikens stora (i fråga om groove kan han knappast jämföras med andra än Lasse Gullin, Georg Riedel, Berndt Egerbladh, Gunnar Svensson och Bengt Hallberg), utan på det seriösa svängets absoluta världstopp.
Produktionen är milt uttryckt äventyrlig, en lager-på-lager-beklädnad med tonvikten lika mycket på det avskalade som det överdubbade.
På soundets botten skrapar ett ankare med reggae- eller slö, slamrig funktyngd, och uppe på ytan krusas vågorna med små, små medel — en sopransax, en rapröst, en jazzgitarr, en sampleslinga eller ett analogt syntljud med p-funkig poststämpel.
Några spår är skräddade efter klassiskt sjuttiotalssnitt, och har hallickhatten full av Sly Stone, Chairmen of the Board och Gil Scott-Heron, och »Hot Gold« skulle jag, rent av, nästan på allvar kunna missta för en gammal Chuck Jackson-produktion med The Independents på Wand Records.
Ofta nog nås en magisk balans mellan den samplade vinylens ideal och det digitala häret och nuet, men helst går Magnus Frykberg ännu ett stycke längre. I »Spinnin« lägger han bara en lätt dissonant stråkton mot reverbdränkt bas och slamrigt trumkomp, och… ja, det låter som en dröm, eller som att vakna svettig mitt i natten ur denna dröm, och känna att man bara är ett par hisnande sekunder från sitt undermedvetna.
Samma sak i »Back & Forth«, en egentligen banal soulsång som Frykberg sliter loss från elpianot och knuffar in i en svårt bångstyrig hip hop-omgivning — möjligen har Lil’ Louis varit i närheten av något liknande, annars måste jag gå tillbaka till Talking Heads »Drugs« för att hitta ett stycke popmusik med samma kallsvettiga nerv.
Men även då Frykberg löser upp limmet mellan melodin och det förväntade biologiska kompet, och skippar ackordspelet över huvud taget, är det uppenbart att leken med harmonier, den intuitiva fingertoppskänslan mot pianotangenterna, är det som i grund och botten byggt albumet. Mer än något annat är »This Is« en hymn till den stora, outgrundliga musikaliteten i skyn.
Titiyo själv sjunger inte alls lika »stort« som på debuten — även när hon tar i tycks stämbanden dämpade av en skir fernissa. Hon sträcker sig aldrig efter tonerna utan klättrar på Frykbergs musikaliska stegar för att nå dem, och det är just här jag får för mig att Titiyo använder sig av sina modershormoner när hon sjunger. Den stolta känslan av lätt, disträ frånvaro; att allt oväsentligt kopplats bort och bara »barnet« finns för den inre synen.
Kravitz-plankningen »Never Let Me Go« är en onödigt diffus och chansartad avslutning, och »Make My Day« en slarvig upprepning av titelspåret — i övrigt är samtliga sånger starkt besjälade.
»This Is« är musik så harmonisk att en baby kan sova på dess mage.
Kjell Häglund
Filed under: Album #04, Betyg 08, Kjell Häglund, Kjell Häglund, TITIYO
Tidskriften POP revisited 