NILS LANDGREN
Red Horn
Caprice CAP 21433
Jag vet. Det är inte särskilt begåvat att sitta i flipp-eller-flopp-juryn i »Metropol«, höra Lloyd Coles nya och gissa att det är Prefab Sprout, »för det är det enda moderna engelska bandet jag känner till, deras trummis Bill Conti är med på min nya LP«.
Gissningen var Nils Landgrens, och misstaget inte hans enda. Vi som knappt kände till hans egentliga jazzkarriär satte helst i halsen så fort vi såg honom under åttiotalet, i alla dessa usla hästsvansar och svenska helgunderhållningar i Tv där husbandet alltid inkluderade Nisse, Erik Häusler och Sharon Dyall. För att inte tala om alla hans tolkningar av Beatles och sådant i TV-serier av Bengt Palmers.
Det hör emellertid till saken att Landgren är en förträfflig instrumentalist, och att »Red Horn« är ett direkt hippt album. Mycket riktigt pratar Landgren nu också själv om att ha hittat hem, efter alla år av hopp i alltför många galna tunnor.
Stora delar av »Red Horn« skulle tveklöst gå hem i Londons acid jazz-kretsar. Det låter mycket Incognito och tidig Talkin’ Loud-fusion typ Steps Ahead.
Men andra delar är stela och stillastående, särskilt de funkstompiga bitarna, och tycker man att Landgren är cool som gör en King Floyd-cover (»Baby Let Me Kiss You«) ändrar man åsikt efter att ha hört resultatet.
Studiodinosaurien Bruce Swedien finns med i studion, men produktionen svarar Landgren med band (The Unit) själva för. Kanske vore det värt att pröva en utomstående producent med yngre musiköra nästa gång; förslagsvis Magnus Frykberg.
Kjell Häglund
Filed under: Album #01, Betyg 06, Kjell Häglund, Kjell Häglund, NILS LANDGREN
Tidskriften POP revisited 