Tidskriften POP revisited

Tidningen Pop blir blogg

[POP #1] Album: ETTA JAMES – The Right Time

ETTA JAMES

The Right Time

Elektra/Warner 7559 613474

I över 35 år har Etta James wailat fram soul, blues och gospel. Och förmodligen är »The Right Time« hennes fyrtioandra LP på minst lika många skivbolag.

Av alla de där trettiofem åren är det som vanligt bara hennes första tio som fortfarande är av intresse och som låter bra.

Från Ettas första inspelningar 1955 för Johnny Otis skivbolag Modern, via duetterna med Sugar Pie DeSanto till hennes slutgiltiga version av »I’d Rather Go Blind« från 1967 släppte hon idel guldkorn varav de flesta finns tillgängliga på nyutgåvor.

Men, som nästan alla soul- och r&b-artister, hade sjuttio- och åttiotalet inte mycket att erbjuda Etta James. Kanske bara för att hon inte hade något annat att deklarera än sin röst och sin erfarenhet? Men i dessa förvirrade tider, då MTV låter Eric Clapton stå för sökandet efter rockmusikens rötter, dammas de av en efter en: John Lee Hooker, B.B King, Albert Collins och så vidare.

Och som främsta försäljningsargument ska de helst samarbeta med sina lärjungar. I Ettas fall blev det Steve Winwood. Det ska hon nog vara glad för, hade hon spelat gitarr hade hon säkert fått Carlos Santana på halsen hon också.

På skivans omslag skriver författaren David Ritz att ambitionen med »The Right Time« var att visa hur riktig soulmusik ska låta. Är det så här riktig soul-musik låter så undrar jag vad jag ska kalla det som Etta James själv gjorde för tjugofem år sedan? Och vad ska jag kalla Al Green, Four Tops eller Aretha Franklin?

»The Right Time« är en deprimerande dos bluesrock, så som den brukar låta när ens äldre arbetskamrater klär ut sig till Blues Brothers och klämmer i med »Hold On, I’m Coming«.

»The Right Time« skulle kunna vara harmlös, men ändå inte.

Eftersom den ger oss en så förbaskat förljugen bild av musikhistorien.

När soulmusik är bra är det den vackraste, självklaraste musik som finns.

Soulmusik blir bara uselt när den försöker imitera sig själv. När musiker från Muscle Shoals-studion — Steve Cropper, Jimmy Johnson och David Hood — som alla nådde sin pik i slutet av sextiotalet, ska visa upp alla »licks« de lärde sig under sjuttiotalet blir det bara muggigt, gammalt och osvängigt.

Vi blir alltså själva tvungna att gräva fram sanningen. I Ettas fall hittar du sanningen på »R&B Dynamite« (Charly) eller på »Peaches« (Chess). Men absolut inte på »The Last Time«. Eller vad den nu hette.

Andres Lokko

Filed under: Album #01, Andres Lokko, Betyg 02, ,

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut /  Ändra )

Google-foto

Du kommenterar med ditt Google-konto. Logga ut /  Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut /  Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut /  Ändra )

Ansluter till %s

Kategorier

%d bloggare gillar detta: