PETER LEMARC
Det finns inget bättre
MNW/MD 239
Efter att bara sålt i 1100 exemplar av MNW-debuten »Marmor« 1986 fick Peter LeMarc ett beklagande men beskt besked av skivbolaget: »Tyvärr, nästa LP blir din sista«. LeMarc hade inget att förlora. Hans sista stund som skivartist var kommen. Så han spelade in sin »vita LP« — en av de mest kompromisslösa, privata och anslagskänsliga svenska popskivor som gjorts.
Den sålde guld på två månader…
Så Peter fick en andra chans i livet, och slog fulltankad med självförtroende in på den mest spännande och högkvalitativa artistbanan mogen svensk »thirty-something«-rock upplevt. Raskt rusade han förbi Ulf Lundell inte bara som textförfattare utan främst som sångare och kompositör. LeMarc är en popkännare av format, med kompletta samlingar soul och country, »classic rock« och Beatles i sin hylla, och där Lundells plattor fortfarande har kvar nattens tobaksrök i håret bär Lemarcs musik alltid hatt; dess stilkänsla och finsmakade rockhistoriska förankring är oantastlig.
Men framför allt är Peter en, för mig, större artist än »Uffe« i det att han är vuxen. Han år den ende i sin generation och genre som inte förfallit till flerfalt frånskild, flickjagande gubbrocker, utan låtit sin musik växa upp i takt med hans ungar och mogna i familjens sköte, med följden att han i dag framstår som fullständigt unik i sin förmedling av vuxenlivets rikedom. Här ryms både lyckan och desperationen, friheten och instängdheten, men framför allt ansvaret för vem man är och vad man har (och hur gammal man är…).
Därigenom blir musiken aldrig en självändamålsenlig flykt undan privatlivets påfrestningar, en rockromantisk gubbsjuka med dåligt ölsinne. Tvärtom hämtar Peter sin kreativa styrka och näring från sina närmaste, musiken fylls av samma kärlek som vardagen.
Det är möjligt att den därför kan gå över huvudet på yngre playboys, men när man fått ungarna i säng lägger man faktiskt inte gärna på en technotolva. Och det är möjligt att esteter med hela skivsamlingen indelad i sektioner som »Stax sextiotal« och »Stax sjuttiotal« inte kan få in LeMarc i hyllan, trots att Peters egen samling ser likadan ut. Även jag själv har svårt att se hans skivor som naturlig rekvisita i min vinylbaserade trofé samling. Jag vet inte, jag bara har dem i ett CD-fack och spelar dem vid behov, och för varje nytt album har det behovet känts allt trängre; mitt förhållande till skivorna har blivit allt mer engagerat och nära.
Nya »Det finns inget bättre« är därför det bästa Peter Fransson gjort, även om jag inte vet om det är ur ett rent objektivt eller mitt privata perspektiv.
Inledande »Tootoolah« utspelar sig i gryningen; Peter vaknar upp, återskapar drömmen ur minnet. Sedan följer 14 spår som tillsammans utgör ett sammansatt flöde av tid; en dygnsrytm. Mot slutet skymmer det, och efter nattliga »Vals i cement« återkommer morgonens första sol i de förväntansfulla elpianoackord som inledde första spåret — en ny dag, en ny lyssning…
Men skivan är lika mycket ett skrin med individuella örhängen — jag tänkte först nämna »Det finns inget bättre« och »Ända till september« som de mest typiska LeMarc-hitsen, men vid andra och tredje lyssningen växer en sådan låtuppräkning sig nästan lika lång som den totala track-listingen, och jag inser att detta måste vara den starkaste samling sånger LeMarc hittills serverat på ett enda aluminiumfat.
I »Senast jag såg änglarna« gör han det Springsteen borde ha gjort; ansträngt sig lite för att hålla kvar romantiken i musiken, i stället för att flippa med fjärrkontrollen över sitt nya liv och konstatera att han visserligen har 57 saker att skriva om men ingen är någon popsång. »Jag var en kung/och du var min drottning/vår tron var en sovsäck/nånstans längs vägen«, sjunger Peter om ett annat liv och en annan tid, på andra sidan här och nu.
»Det finns inget bättre« innehåller det mest återkommande temat i LeMarcs texter de senaste åren; »om du hittar nån att älska, älska allt du kan«. En jublande försvenskning av »Love the one you’re with«.
»Ge henne tid« är en genial duett med Swemix-sångerskan Gladys, där Peter i verserna tycker att kvinnan glider ifrån honom, medan Gladys kommer in i refrängerna som en neutral väninna till huvudpersonerna och lugnar honom. Man kommer att tänka på de gamla kommunicerande duetterna mellan Marvin Gaye och Tammi Terrell.
»Under din kjol« är en thinking man’s cover på Bert Karlssons »Venus Butterfly«, och något mera trovärdig, om man säger så. Slår allt i Ernst Brunners misslyckade sexnovell-antologi.
Både »Ta med dej månen när du går« och »Vals i cement« är sextiotalistiska Billy Sherrill-rysare, den förra med klassisk whiskytext (»Ta med dej månen när du går/den har hängt här sen augusti/varför lämnar du den kvar?«), den senare iscensatt på krogen efter stängningsdags, när man vill bli allvarlig igen men fortfarande är för berusad och hjärnan snubblar i 3/4-takt.
»Vrå av världen« är en dagbok från sommarhuset vid Vättern, och så naiv att Tony Thorén fick övertala Peter att inte skänka bort den till Sven-Ingvars (som länge haft en stående förfrågan hos Peter om låtmaterial). Jag förstår Peters tanke; hade »Svensktoppen« funnits kvar hade den blivit en lika stor radioschlager som »Sång till de ensamma«. Refrängen är stor easy-listening, som sena Grassroots, eller en presumtiv Sandie Shaw-tolkning av Al Green.
Direkt på denna sorglöst visslande weekend på landet följer farligt provocerande »Vad är du rädd för?«, om kärlekens mörkaste missförstånd, där Peter låter otålig, besviken och bitvis galen, och det är i detta albumets verkliga storhet ligger: i kontrasterna. Man får hela tiden känslan av att det hänger ett större sammanhang, en större tanke, som en skyddande himmel över hela skivan. Inte bara i den dygnsrelaterade, kronologiska låtordningen utan även i det överväldigande omfånget, i översvämningen av känslor.
Soundet är stort, slappt och klassiskt. Det doftar av hantverk i trä, som om låtarna bara fått sjunka in i studioväggarna. LeMarc har återigen jobbat med producenten Tony Thorén och den närmaste kretsen av musikervänner; det är Werner Modiggård, Per Sirén och Torbjörn Hedberg; det är Stephan Forkelid på Fender Rhodes och Pierre Swärd på Hammond; det är stråkar ur Hovkapellet och Jesper Lindberg på pedal steel (som till och med är fuzzad i »Lycklig idiot«, precis som Buddy Cage lät på de första plattorna med New Riders of the Purple Sage…).
Texthäftet behöver man knappast använda, orden går in av sig själva (utom möjligen »Senast jag såg änglarna«, som jag först trodde gick »Senapsgas på ängarna« innan jag kollat titeln…), och när albumets frikostiga förtroenden sjunkit in och man känner sig hemma i skivan så fort man hör gryningens elpianoklang i »Tootoolah«, kan man sitta hela kvällar och bara njuta av detaljerna: När refrängkören i »På andra sidan bron« går upp en oväntad ters i tredje takten… den lika geniala förskjutningen av refrängmelodin i »Vrå av världen«… den pålagda extra hi-haten i »Det finns inget bättre«, som strör magiskt Philly-glitter över sticket… det rysande intensiva codat i »Hittegods«, med plockande gitarrtrioler understödda av rakt pådrivande Mick Fleetwood-takt…
Det finns inget bättre. Inte i Sverige, december 1992, inte.
Kjell Häglund
Filed under: Album #01, Betyg 08, Kjell Häglund, Kjell Häglund, PETER LEMARC
Tidskriften POP revisited 