THE LATIN KINGS
I skuggan av betongen
Red Line/Mega
Latin Kings liknade mer UFO:n från Betongberga än rappare när de slog igenom för tre år sedan. En armé av kulturreportrar skrev att trion kanske lät illa men i alla fall »visade verkligheten« som om det vore det slutgiltiga målet för hip hop. Kritiken som inskränkte sig till det missade både lekfullheten och funkigheten på albumet »Välkommen till förorten«.
Bandet sade i och för sig aldrig att de rappade om något annat än verkligheten. Man var tvungen att filtrera bort »keep it real«-babblet för att förstå deras egentliga talang; den som i intervjuer bara skymtade när de skojade om att fixa den fetaste gussen, mecka en braja eller tejpa folk och slänga dem från Västerbron. De skapade en egen värld av kvickheter, romantiska fantasier och charmigt storhetsvansinne. En värld som visserligen låg i förorten men hade många fler kvaliteter än att den var realistisk.
»I skuggan av betongen« överträffar debuten i både rytm och rim. DJ Salla och hans bror Chepe lägger i en lägre växel på skivspelarna så att musiken blir dov, mörk och bluesig. Förra albumets skojsamplingar ur »Emil i Lönneberga« ersätts av sporadisk scratch och brusiga klipp från Botkyrkas latinoradio, TV-nyheterna och gamla pilsnerfilmer. Det lugna tempot i exempelvis »Gitta från verkligheten« för tankarna till Mobb Deep, A Tribe Called Quest och andra tillbakalutade amerikaner. Det mesta saxas fortfarande från vinyl som Salla köper på loppmarknaden i Skärholmen Centrum. Ambitiösa ljudeffekter — som i »Måla mera« där ljudet av en pysande sprayburk kompar graffitigroovet — gör skivan rolig att återvända till.
Att Dogges reggaeinfluenser blommar ut är också en glad överraskning. Till sin hjälp har han rastapolarna Daddy Boastin’ och Nang Shubang med lika stora röster som skinnkepsar. Den senare sjunger refrängen i »Botkyrka Stylee« och låter som Gregory Isaacs bortglömde, svenska kusin. »Rötter« har ett pianokomp stulet ur någon glad, jamaicansk beachlåt och ännu läckrare är »King of Kings«, en 54 sekunder lång raggaimprovisation där Salla trycker fram dubbiga, skruvade beats som Tricky skulle vara stolt över. Under tiden ligger Dogge hemma i soffan och »sätter på en klassiker/Fet Eek-A-Mouse/Basen vibrerar i min enrummare/Hela huset är fullt av riktiga flummare«.
Rapen flyter bättre än sist. Dogge glider genom bilstölder, ångest, jointpuffande, snutar, rasism och romanser utan att behöva hämta andan en sekund. Korthuggne Chepe och gästen Azzan Jax håller sig i bakgrunden och betonar de viktigaste orden.
De erotiska partierna skulle få Larry Flynt att rodna. En kompis klampar in i studion och frågar Dogge varför han »aldrig gör några tunga låtar om några tunga brudar liksom med feta rumpor och liksom du vet vad jag menar«. Dogge greppar mikrofonen och rappar »Så skön«. En låt som inte bara är förförisk utan det närmaste någon svensk artist kommit LL Cool J:s »I Need Love«.
Dogge hoppar mellan kärleksbädden och talarpodiet lika snyggt som DJ Salla drar reglaget fram och tillbaka på mixern. »Så öppna historieböckerna, alla kokosnötter, och ta reda på era riktiga rötter«, uppmanar han i »Rötter« och slår fast att Latin Kings härstammar från »mäktiga indianer«.
Själv vill Dogge vara Botkyrkas egen Che Guevara. Han har målat den kubanske revolutionären över tacklistan i konvolutet. Men Dogges busiga, sexiga energi gör honom till något större. I skuggan av betongen kommer han alltid att vara den perfekta syntesen av Anderssonskans Kalle och Don Juan.
Fredrik Strage
Filed under: Album #23, Betyg 07, Fredrik Strage, Fredrik Strage, THE LATIN KINGS
Tidskriften POP revisited 