ALISON KRAUSS & UNION STATION
So Long So Wrong
Rounder/MNW ILR
Det talas ofta om sängkammarsoul nu för tiden. Det här är sängkammarbluegrass. Och alla som vet något om Bill Monroe och den musikform han skapade på fyrtiotalet i Kentucky, vild och konservativ på samma gång, inser att det här är en helt ny subgenre.
Alison Krauss är fortfarande bara tjugofem år gammal, men har spelat in skivor i tio år. Hon hyllades som underbarn vid debuten 1987 och hennes handfull plattor för det lilla bolaget Rounder har gradvis gjort henne till ett namn även utanför den rätt snäva och mycket hängivna grupp som lyssnar på bluegrass. För snart två år sedan kom samlingen »Now That I’ve Found You«, med spridda nedslag i hennes produktion. Den har nu sålt i över två miljoner exemplar, enbart i USA. Storbolagen har självfallet slagits om att köpa över henne, men hon har förvånande nog valt att stanna hos Rounder och att göra även denna skiva tillsammans med den renläriga bluegrasskvartett hon brukar spela in med.
Oavsett detta har hon gjort en platta, visserligen aningen schizofren, som ändå ger henne möjlighet att ytterligare bredda sin publik. Och hon har gjort det utan att göra våld på de ideal jag inbillar mig har lett henne från starten. Det är en balansakt, mellan rötter och tradition och rassel i kassaapparaterna, som få andra skulle klara av.
De renodlade bluegrass-momenten tar de fyra männen hand om, på knappt hälften av plattans spår. Krauss spelar fiol och lägger någon diskret andrastämma, men gör sig väldigt lite påmind i dessa inspelningar. Ledstämman tas i stället av Ron Block — en gissning, eftersom jag när detta skrivs inte har tillgång till alla produktionsuppgifter — och det är kort och gott »business as usual«. Utmärkt, välspelad bluegrass, men vi har hört det förut.
Resten av plattan är Alisons, och hon kryper väldigt nära mikrofonen. Och med sensuell, beslöjat dämpad röst har hon inga som helst problem med att övertyga oss om att hon nu tagit steget från flicka till kvinna. Bara två sånger — plattans titelspår och »Find My Way Back to My Heart« — sjungs med inslag av den klagande blå stämma som är så central i bluegrassmusikens uttryck. Hela sex av spåren är ballader, kelsjuka och kontaktsökande utan att bli inställsamma, och med en lätt smekning av de rätta musikaliska rötterna i arrangemangen.
Sängkammarbluegrass, lika vacker som förförisk.
Lennart Persson
Filed under: Album #23, Betyg 07, Lennart Persson, ALISON KRAUSS, ALISON KRAUSS & UNION STATION, Lennart Persson, UNION STATION
Tidskriften POP revisited 