NICK CAVE & THE BAD SEEDS
The Boatman’s Call
Mute/MNW ILR
Har alltid tyckt att Nick Cave varit en tönt. En teatralisk, uppblåst låtsas-Rimbaud, fylld av patetisk självömkan och dåligt knark. Tröttsam.
Och så stiger han här plötsligt fram som en trovärdig, perfekt skulpterad Leonard Cohen för resten av nittiotalet. »The Boatman’s Call« är en underbar platta, snudd på en klassiker. Kanske rent av hans egen »Blood on the Tracks«, alldeles naken och oskyddad. Utlämnande, men inte inåtvänd. Ohjälpligt romantisk, men aldrig poserande så. Och bakom hörnet väntar fortfarande oron. Det ger spänning åt den stillhet som vilar över musiken.
Det låter som om han för första gången har gjort en platta som utgår bara från honom själv; och inte från den bild av sig själv som han tror att vi förväntar oss, eller som han vill att vi ska ta till oss. Jag köper i alla fall det här, fullt ut.
Melodierna är enkla, självklara på ett sätt som bara de riktiga sångskrivarna är mäktiga och så vackra att jag låter plattan gå, varv efter varv. Kompet är minimalt — orgel, piano, vibrafon, smekta trummor och undflyende gitarrer — och av det slaget att man antingen kan låta sig kravlöst omslutas av det, eller koncentrerat lyssna efter dess små skiftningar. Det är underordnat helheten, melodierna, rösten, men ändå rikt på skimrande detaljer. Jag kommer flera gånger på mig med att tänka på Tindersticks ljuvliga musik till filmen »Nénette et Boni«.
Det handlar om kärleken, svår och undflyende, febrig och allt annat överskuggande. Det handlar om Gud, den stora kraften, som ändå mest ställer till det. Det handlar om sex och det handlar om kvinnor, kanske Viviane och Polly, kanske inte. Cave sjunger hur som helst orden som om de handlade om hans eget liv och inte om någon i ett teatermanus. Och han tar verkligen hand om orden, aldrig tidigare har han sjungit så här oaffekterat och inkännande. Utan att dra för stora växlar på likheterna vill man påstå att alla som gillar Cohen, Scott Walker, den unge Townes Van Zandt eller Tim Hardin bör ta till sig det här.
Det är ett ytterst smickrande sammanhang för Cave, men den här skivans hjärta blöder över alla invändningar mot att placera honom i det. Jag kämpade emot i det längsta, men fick ge upp.
Lennart Persson
Filed under: Album #23, Betyg 09, Lennart Persson, Lennart Persson, Nick Cave, NICK CAVE & THE BAD SEEDS
Tidskriften POP revisited 